winter-wonder-land

Igår kväll kramade jag hejdå på lill-familjen (internatet) och lämnade fuktiga, varma, färgglada Nairobi för att 13 timmar senare landa i torra, kalla och vinter-vita Sverige. Vackert tros allt. Det var förvånansvärt jobbigt att säga hejdå till alla (iof på återseende, men inte för alla då Philip t.ex åker hem för gott) men ändå härligt att komma hem, och bli välkomnad med skylt och lillebror och surprise-amanda och pappa. McDonalds blev första stoppet och sedan lussekattsfika hemma.

En känsla säger mig att jag kommer gå illamående konstant under dessa veckor, då jag kommer överkonsumera svensk-mat och juldelikatesser. Det kan vara värt det dock!

Idag har jag umgåtts med min familj, och spelat lazergame med laget (KÄRT återseende, åh) och allmänt glidit runt med bilen i stan med Amanda vid ratten och kramat på folk.

Jetlagen om man kan få någon av två timmars tidsskillnad (?), börjar sätta sina spår, så nu ska jag sova gott och förhoppningsvis länge.

Idag kastade jag förresten årets första snöboll, smack in i Martins krulltotts hår. Holyjambalamba!

/ My

upplevt, levt och befunnit mig.

Sista första.

Sista veckan på första terminen. Här. I Kenyaland. Det är läskigt vad tiden går fort. Om hela mitt liv ska gå så här fort, då blir jag rädd.

Men jag tycker ändå att jag lyckats fånga och uppskatta de mesta av allt jag upplevt, relativt sett.

Det börjar närma sig jul, och hemfärd om 6 dagar. Vi försöker få julstämning så gott det går här på boardningen. Mysteriet på Greveholm, varje morgon vid frukosten, luciatåg och julmarknader. Ändock har känslan svårt att infinna sig då det alltid är fruktansvärt varmt, palmer som svajar runt om en och tunna kläder.

Igår hade vi julfest. Det var julbord, med gravadlax [!!], knäckebröd och köttbullar. Dresscode elegant, julmusik på repeat och mörker (när det väl blir mörkt blir det mööööörkt här), tända ljus och taggade människor. Maten, åh, det var SÅ gott.

Vi hade ett bildspel på allt vi vart med om hitintills. Vi satt där allihopa, tillsammans. Så in i helvette tillsammans, och tittade och mådde bra, mindes och var lyckliga tillsammans. Det är fint. Och det ska bli underbart att komma hem några veckor, med vetskapen om att jag kommer tillbaka.

En gång i veckan lirar vi lite fotboll på skolan, och idag var det dags för match mot Makini youth. På en lerplan ( i vanliga fall grus, men igår regnade det kopiösa mängder, så nu var det lera). Tro det eller ej, men vi vann. Med 4-0. Vi spelade väl inte jättebra, och de var inte så organiserade. Väldigt mycket One mans show, då de alla var grymma med bollen. Och jag blir återigen påmind hur otroligt KUL det är att spela…

Ikväll är det lucia på Swedish ambassadors residence. Det blir nog mysigt. Over and out / my

skönhet,grönhet

FÄLTSTUDIEVECKA

Dag 1: Enkokidongo

Tidigt måndag morse tog vi vårt pick och pack och åkte till Enkokidong, en Maasaiby vid foten av ett högt berg (som jag tyvärr inte minns namnet på) och en kvarts färd från Tanzaniagränsen. Syftet var att vi skulle hjälpa till, lära om deras kultur, deras vanor och ha a-good-time. Ganska snart efter att vi kommit dit, Sjöng de en välkommen-sång med hopp dans och coola ljud, och vi contrade med en tack-sång i form av smågrodorna. En get stod och bräkte vi ett träd. Inte så länge dock, då den skulle slaktas. Philip, den med mest skinn på näsan av oss, grabbade macheten och skar halsen av den, blod forsade ut och maasaierna höll fram koppar för att kunna dricka blodet. urk. De av oss som vågade gjorde det med. Blodet koagulerade dock ganska snabbt så som drack fick lixom ta tugga av det numer gelé-liknande blodet. Jag var inte så modig, utan nöjde mig med att doppa fingret i och smaka. Mest för att ha gjort det. Sedan dissekerade vi geten och gick igenom alla kroppsdelar och smakade på diverse olika organ. mhm. Köttet grillade vi sedan och åt tillsammans med bönröror, ris och chapati som vi tillagat tillsammans med kvinnorna. Ända fram tills Afrikaregnet tog över showen, chillade vi, dansade vi och sjöng vid lägerelden. Några bodde i tält, men de flesta av oss bodde på ett öppet loft tillhörande en svensk projekt-grupp från tomelilla som var där och gjorde sina projekt i byn.

Nästa dag klättrade vi upp på det lägsta omkringliggande berget, det tog flera timmar och på toppen gjorde vi te gjort på en healande-växt. Som det nu forskas om ifall den skulle kunna ha något botemedel mot HIV/aids. För för maasaierna funkar den som en allt-i-allo medicinväxt som går att förtära på all världens vis.

Dag 2: White Highlands, Kiambethu teafarm.

OTROLIGT VACKERT. Ett vitt hus. Typsikt brittiskt byggt i början av 1900-talet. En trädgård. Med golfplans gräsmatta och blommor och bersåer. En vy. Med gröna, böljande kullar likt drömvärlden i the SIMS, eller kanske mer som en grön sammetslen heltäckningsmatta. Människor. Som med flätade korgar fastkrängda på ryggen och flinka fingrar "simmar" frammåt mellan de midjehöjda tebuskarna. Åh, det var så vackert. Salamisalami. Och tanten och farbrorn som ägde tefarmen var så mysiga. Vi fick en lektion i allt som rör te. Vi fick också kränga på oss korgar och plocka te. Och vi fick dricka teet.

Mica, vårt systra-mi café ska ligga på en tefarm i hjärtat av Afrika, för så där ska jag bo när jag bli gammal! E X I L H A R A T E D.

Dag 3: Rehab center för unga pojkar som hamnat fel från början.

Ett mycket intressant studiebesök, på många vis. Det är ett rehab center där pojkar som plockats upp på gatan ska avvänjas från droger, missbruk och kriminalitet. Jättefin tanke och bra att börja någonstans. Men barnen byts ut var tredje månad, så om nästa "byte" är i december och man kommer in i slutet november får man bara stanna de få veckorna som är kvar. När de väl kommer ut i Society igen, finns det ingen eftervård, eller uppföljning som ser till att de inte faller tillbaka. De arbetstränas, men rekommenderas inte till någon. Så bara de som orkar kämpa klarar sig. typ. Ändå är det bra att de finns en början, men då tycker jag nog att man borde fullfölja från början.

Vi spelade fotboll med dem i den stekande zenitsolen. En match de tränat till i veckor. De vann. Precis innan vi skulle åka hem delade vi ut tandborstar och tandkräm. Jättefint. Men det blev nästan lite fel, då de ställde upp sig på rad för att motta gåvorna från de rika och vi skulle känna hur de dåliga samvetet mättades. ungefär. Jag må vara lite för sarkastisk. Och det blev otroligt glada, och det var underbart. Men jag tror ni förstår vad jag menar.

Idag är det söndag och mamma och morfar kommer på sin spontanresa imorgon natt. "

Otroli flått". Jag lever vaket! / My

Min förstora storttå!

Jag och Hanna har följande dygn varit upp i norra delen av staden, Runda, för att agera barnvakter åt Helena och Johans lilla Nikolaj och William. Det var mysigt, och det var första gången på 3 månader som vi var så ensamma, i ett hus. Ganska knasigt. Ganska snart efter att de kommit och hämtat oss tittade W och N på mig och frågade varför jag har så många plåster och skrapsår och jag förklarade att min högra stortå har växt. För jag ser ingen annan anledning till varför jag plötsligt, för två veckor sedan började pricka in allt som är fullkomligt möjligt att snubbla på, med just min högra stortå. Ett stort blödigt sår på lilltån ( startskottet ) som uppkom då jag skulle rusa över det över-trafikerade Ngong Road och snubblar, slår i stortån, på trotoarkanten så att alla bilar runt omkring börjar tuta (antingen snyggt-jobbat-mycket-sarcasm-tut eller hur-gick-det-tut). Ett på vänstra knät, sedan jag fullproppad med saker försöker ta mig upp för trapporna till poolhuset där jag bor, och lyckas snubbla lite så allt far och både stortån och knät gör ont. Ett på handflatan och armbågen från när jag var ute och sprang och en sten kom i vägen för stortån och "kadunk" snubbel ner i marken. Andra handflatan full med grus som jag fortfarande inte kunnat få ut ännu, sedan jag sprang ett lopp för att supporta och financera menigococ vax-vaccin för barn, och sprang förbi ett barn som jag skulle vända mig om och heja-heja-heja på. Då var stortån framme igen och jag blir galen. Så därav alla plåster och skrapsår.

När jag gick och strosade på Toymarket häromdagen och alla försäljare kommenterade "you look smart" när vi gick förbi. Hm, fyndigt tänkte jag, att de har bytt taktik från att säga you look good osv, för att bli kallad smart det nappar man bättre på.. Tills jag på en engelska lektion insåg att smart är similar to goodlooking. Inte så fyndigt trots allt.

Imorgon ska vi till en Maasaiby och bo. Hjälpa dem med bestyren, slakta get och bestiga berg. Catch you later! / My

tack mamma och pappa, för att jag får göra det här.

Jag är så fri och så påväg.

Igår var prinsessan Viktoria och Nobel fredspristagaren Wangari Maathai 2004 här på skolan. Spektakel. Vaktmästarna har jobbat stjärten av sig, då de kliniskt putsat varenda litet skrymsle och målat om varenda liten färgflagnade yta. Minsta lilla skavank skulle bort. Och tillråga på allt var mottagandet lika formellt som man ser på TV. Alla Kenya-bosatta svenskar var inbjudna och servitörer med himmelskt god plockmat (spett i alla former, grillade potatisar, korvar, samosas allt). Men ändå, känns det som att, om man nu ska göra någonting kan man väl göra någonting annorlunda, bryta formella trenden och göra någonting kul och inte lika stiff. Wangari Maathai var ball. En bastant afrikansk kvinna med färgglad dräkt och sjalar i håret. Hon fick fredspriset för sitt engagemang i att bevara Mao forest här i Kenya ( stor fråga här ), motverka skövlandet för att konsekvensen är erosion i jorden och agriculture påverkas därmed männsikors välfärd. Ungefär.

Idag vaknade jag tidigt och låg och funderade till ljudet av generatorn som otroligt välplacerat håller till precis utanför mitt fönster och låter dunk-dunk-dunk-aaaoooouumm-dunk-dunk-DUNK dagen lång, natten lång , 24/7. Sedan tog jag mig upp till brunchen och över konsumerade i Mandazis (munk liknande grej, som jag intalar mig är nyttigare än vad det egentligen är, med lite smak av Kardemumma) och for sedan med Anna och Axel till Toymarket. En ny area där är upptäckt, bakom och in i slummen, och där kan man f y n d a. Idag köpte jag två klänningar, en skjorta, två schysta jeansshorts, ett par andra swainballa shorts, en blivande kavaj och kofta. Allt för inte mer än 400 ksh (40 SEK). inte illa.

Väl hemma stack jag ut och sprang med Stefano. Vi sprang till ett stort fält. Och det var så fint! Barn som lekte, kärlekspar som satt och chillade, gäng som lirade fotboll, kor som vallades, getter som löpte fritt, grönt gräs och så staden i bakgrunden. Och jag sprang fritt och var glad och solen lyste och jag ÄR SÅ GLAD ATT JAG ÄR HÄR. så tack mamma och pappa. Ninakupenda / My

skönheter.

En av alla dessa utekvällar. Nu är jag nyss hemkommen från en ingen vanlig sådan. Utan firandet av Hannas birthday. Dessa kalasheter ( man får inte vara dum på kalas ) började på den utsökta resturanten Furisatu. Där en efterlängtad sushi intogs, mycket exklusivt och välsmakande. Och ett fruktansvärt trevligt sällskap. Sedan for de som var lite snuviga i näsan (de som dras med viruset som går runt på skolan) hemmåt, medan vi andra fortsatte ut. Skaka rumpa på all världens dansfloor, med shakande afrikaner med diverse olika tekniker. Många väldigt måna om att lära en deras dans, andra bara spritt språngade galna. Jag kör på spritt språngade glana-ståket och den funkar galant. För KUL har jag. Och det är annorlunda, för alla står inte bara och hoppar eller sitter och chillar i barerna. Utan folk dansar, på riktigt. En inhemsk bar med skön musik och spårade dansande svenskar, My:ar, en lite mer sofistikerad men med fortfarande dessa spårande svenskar, My:ar och en jazzklubb med skön gunga och njuta av tempot-dans hanns med ikväll. En lyckad kväll helt enkelt. Men natten är ung, och vi tänkte dygna för att vara pigga och glada till MODEL UN resolution feedback no. 2 av en från UN-habitat tidigt imorgon bitti och prinsessans visit. Får se hur det går. . .

/ My

it's been a while

Och vi har åter kommit in i rutinen. Rutinen som egentligen inte är en riktig rutin, utan det som någorlunda är igenkännbara, någorlunda upprepande händelser. Skolan är igång, det är lagom mycket plugg. Jag har lärt mig rubics cub ( läs : hanna har lärt mig ) och det är stort :). Häromdagen var några iväg och åkte skridskor, ja, du läste rätt. Skridskor. Ett hotell här i stan har en anlagt skridsko is, inomhus förståss, men likväl ganska sjukt och otippat. Jag sparade dock mitt premiärande av afrikanska skridskoisar till förhoppningsvis advent, för att istället ta citi hoppa ut mot Karen och av svenskar kallade, IKEA. Otroligt många möbelsnickare har ställt ut sina verk längs med vägen för försäljning. Så vi åkte dit och återvände några timmar senare med tre fina korgar att ha i rummet. Jag har umgåtts med Villes ( mina kusiner bosatta någon kilometer härifrån ) och det har varit hemma-tryggt. Med hemma-mat, extra syskon (Jaya, Henrika och Edden) och trygghet. Min faster Lillan och hennes familj har varit i Kenya också, så jag hann med träffa dem några gånger också. Helgerna har varvats med både kaotiska utekvällar, trevliga också såklart och hemmamys. Jag springer endel, fotboll och andra träningsformer. Jag gymmade också häromdagen, och därmed blev armarna ur funktion för några dagar (kallas träningsvärk tror jag). På lördag kommer kronprinsessan Viktoria hit på besök. Stor upphaussning över det. Säpo kommer glida omkring i veckan och anordna säkerheten, snacka med våra stackars oskyldiga och släpper-in-ungefär-precis-alla vakter och göra upp en färdväg på området. Så stort är det inte men tydligen behövs det, så livvakterna ska veta "rutten". Hum, just ja kronprinsessan, det känns som om vi kommer klicka, dela varandras inre secrets, Hon och jag. Inte allt förtäskigt. Fast lite ballt är det, även om Carl-Philip hade varit lite schysstare .. Regnperioden har förresten både hunnit vara här och försvinna, nu har det varit soligt i minst tre dagar, vilket är skönt. Även om afrikaregn är fantastiska, inte smattrande utan totalt Ösande. Och skonar inte en torr fläck. Det ljudet mot taket och med te och skönt folk omkring än är mysfaktor HÖG. Om två veckor ska vi ut och leva i en maasaiby, det ska bli häftigt. Laga mat, leta ved, slakta en get (!), dricka blod för de som vill, urk. Ballers.

jijali, ninakukosa (sköt om er, ni saknas)

my

Mombasa

Mombasa, kustlinjens största stad. Med nattåget mellan Nairobi-Mombasa som sägs ta 11 timmar, vilket i själva verket tar minst 17 timmar, tuffade vi fram genom två nationalparker, små byar och en slående vacker natur. Det var en upplevelse i sig som om man besöker landet borde levas. Men en gång är fair enough. Det var svettigt och ganska äckligt. Men också ett måste att ha gjort. Väl framme åkte vi till ett hotell norr om Mombasa. Jag och Ylfa var roommates and had a good time together. Om dagarna då vi inte var och dök, var i stan och besökte marknader och fort Jesus, gick promenader längs den vita sandstranden, snorklade, åt mat, umgicks med infödingar, badade, sov, chillade och hade det allmänt bra. Om kvällarna och nätterna var vi ute och festade, myste hemma under stjärnhimmelen på stranden och var allmänt tillfreds. Veckan var fin och gick fort. Nattåget hem som var mycket mer smärtfri. Jag sov och njöt av att leva i afrika.

scuba diving certificate (kusuma)!

Så, var jag en upplevelse rikare. Upplevelse under vattenytan. Veckan tillbringades på Kenyas kustlinje, i Mombasa. Tisdag - Onsdag for de av oss som skulle ta dykar cert ifrån de andra och styrde kosan söder ut till Diani Beach, metropolen i Mombasa. Vi bodde på ett litet mysigt hotell med fruktansvärt god mat och ägnade dagarna i det turkosblåa oceanvattnet. Första dagen repeterade vi det vi redan hade lärt oss i en pool på ett hotell var dykarbasen var placerad "diving the crab". Eftermiddagen skulle vi få dyka på 7 m djup innanför revet för att återigen repetera och dyka i ett levande hav. Det var ballt, men inte överdådigt. Däremot dag 2, efter att på kvällen innan chillat på en bar och kommit relativt tidigt i säng, masa sig upp ur sängen 7 på morgonen och ta på sig en toktight-fortfarande-lite-fuktig-våtdräkt och ta sin equipment-bag och hoppa i båten. Vi var uppdelade i två grupper och for ut till två olika coral rev. På med alla tuber och BCD:er och allt vad det heter och plaska i. Dag 1 hade jag otroligt ont mellan ögonbrynen av vattentrycket på cyklopet och var lite orolig att det inte skulle ha försvunnit (för det var inte skönt, föreställ er att det känns som om hjärnan vill ploppa ut genom ett hål stort som ett nålöga, ungefär så ont). Men om jag gick ner på botten sakta var det hakuna matata! Väl nere på arton meter simmade vi runt bland fiskar i alla världens färger, koraller och bäst av allt, en sköldpadda. Jag blev så exalterad att jag först glömde bort att andas, sedan hyperventilerade och därefter tappade regulatorn. Ingen skada skedd dock. Däremot började min luft sina och slutligen fick jag buddy breatha ( nöd andas ur ens buddy's extra regulator ). Det var sjuukt ballt. Och det bästa var att jag verkligen var ko-lugn, trots utebliven luft och andra krussiduller. Sedan åkte vi vidare till det andra korall revet. Påvägen stötte vi på en flock delfiner [!]. Just innan second dive mådde jag sjukt illa, men efter att ha spytt tre gånger över relingen på båten kändes det bättre och jag dök ner. Häftigt dyk men jag kunde inte njuta lika mycket och när vi på uppvägen gjorde säkerhets stoppet på 5 m ( för att reducera massan nitrogen i kroppen ) slog sjösjukan till igen och så fort jag nådde ytan ville 3 omgångar spya till, upp ur magen. Hursom, 6 spyor, en mega sköldpadda, dussin delfiner, all världens fiskar senare hade jag mitt dykar cert! WIHOWA

Janis Joplin på min vägg..
Mamma och pappa har varit här förra veckan. Det var mysigt att få visa dem mitt temporära hem, då visa dem vad jag gör, få dem att uppleva det jag gör. De åkte så klart iväg på egna äventyr, och hade släpat med sig 1600 kg (!!) materiella ting såsom kläder, skor, lakan, hygienartiklar och gosedjur som de också med hjälp av kontakter åkte runt till barnhem, fotbollslag och skolor och delade ut. Det var jobbigt när de åkte, trots fina dagar tillsammans ville jag ha dem här lite till.

Jga och Axel har tränat med Kibera Black Stars en gång till. Det var nästan roligare denna gång, då jag vågade ta för mig lite mer och var inte riktigt lika nervös. Ikvällas skulle vi iväg med african dancen, waowao. Vi for med skolbussen till någon fancy ställe inne i stan. Efter att ha orienterat oss runt på en liten parkering med tre omkring liggande hus, hittade vi såsmåning in i en liten källare var en lokal med scen fanns. Där kom John ( dans läraren ) och hans kompanjoner bärandes på bongotrummor. De ledde in oss i den mörklagda lokalen, tände stearinljus all over the place, och satte igång och trumma. Och där dansade vi galet de följande en och halv timmen. Sjukt ballt!

Igår sprang vi en mil, på 42 minuter. Måste skryta lite om det faktiskt, även om jag inte placeras i kategorin för fighters. Jag var så trött! men jag klarade det och det var skönt efteråt.

Jag har dessutom målat Janis Joplin över hela min vägg, det tog hela gårdagsnatten men det blev så fint, och jag blir glad varje gång jag sätter min fot i mitt lilla 2x5 m rum.

Imorgon har jag förmodligen Securitaryprov, väldigt formell engelska och no mercy för fel. Men efter det, då far vi med natt tåget till Mombasaaaaaa! Helt underbart. Om vädret tillåter vilket det bör göra ( Africa wins again ), så ska den veckan spenderas i vattnet full munderad med dykar equipment, på stranden för proffesional tanning ( PT ), upplevelser och galenskap av alla de slag och på nattklubbar skakandes rumpa ;). Schyst.

So long. Och njut av sverige, för höstfärgerna är som vackrast nu!

PussochKram / My

Kibera Black Stars

Vår kontakt härnere, som hjälper oss att få ut alla saker från Sverige till olika barnhem och fotbollsklubbar, Eric Uma, tränar även fotbollslag. Ett av dem är Kibera Black Stars, som har sin ”tränings arena” 5 mins walk från skolan. Det är ett buckligt gräsfält, som blivit utslitet för 90 % av planen är numer rött grus. Hur som, igår kväll begav vi oss, jag och min vän Axel, dit för att träna. Vi kom i god tid med hela familjen i sällskap och även ett gäng svenska landslagströjor. Ett gäng på kanske 20-30 killar runt 20-års åldern stod på plan och välkomnade oss med handskakningar osv. Vi fick presentera oss kort och sedan satte träningen igång. No mercy för att vi var nya och likaså no mercy för att jag var tjej. De körde tufft med inte oschyst och de var otroligt duktiga med bollen, även om den vanliga svenska organiseringen kanske saknades. Först var den en övning med att hålla bollen inom laget. Sedan var det springövning, liknande de vi har hemma. Någon typ av matchspel med ena laget hade mål och goalkeeper (i det här fallet Axel, som förövrigt räddade en välplacerad straff + retur!) och andra laget en linje att komma upp till. Dribblingsövning och slutligen nerjogg i sjuhundrade år. Det var fruktansvärt kul att komma igång och röra en boll på riktigt igen. Jag är tacksam att jag hållit igång så pass mycket som jag faktiskt har med löpning och omkringliggande träning, så att jag kunde hänga med. Och bollkänsla försvinner inte så lätt, inte. Men endå, det är tufft. Det var roligt och otrooligt utmanande, för de var duktiga och vet absolut hur man lirar. Ikväll ska vi ev. och träna med ett annat lag (Nairobi City Stars, ligger 7a i högst ligan i Kenya), där är det definitivt hög nivå, och jag är lite rädd. Men jag ska se vad det är för något i alla fall. Det blir nog roligt. Sedan får vi se vars jag känner att jag får ut mest av träningen. Det känns bra att det rullar igång nu. För jag börjar få sjuklig röra-boll abstinens. Back on field, så att säga. IFK-brudar, jag tänker på er mycket och saknar er mycket och hoppas järnet på uppflyttning. / My

Den senaste veckan stavas s t r e s s. Jag har haft tusengångerom-mycket saker att ta tag i. Skolarbete mestadels. Dessutom har min familj kommit ner och befinner sig just nu i Ambosele (Safari) tills imorogn. Det var fruktansvärt skönt att få träffa dem igen. Min lilla Martin-prins, Mica ( som snart är längre än mig, urk ), Mum and Dad. Mysigt. I söndags fyllde Henrika, min lill-kusin Big-5. Det var barnkalas på Mugumo road 15 och jag drog med mig Eveline och Hanna dit. Så de fick träffa min familj och extra-familj och se hur de bor. Vi åt god mat, efterätter, och fick fiska svensktgodis i fiskdammen. Te och kvälls macka. Det var härligt och jag blev nostalgisk. Tack och lov får jag njuta av Familj ända tills på lördag, och E och H och extra-familj i ett år till.

Lördagen och söndagen spenderades i poolen, med wet-suits, BCDs´, Snorklar, cyklop och dykartuber. För vi tar dykar cert. Gaaalet roligt är det. Och jag fick mersmak. Som fa-an. Trots att vi bara legat och bubblat i en pool hittills så kan jag knappt föreställa hur kul det blir om två veckor. För då far vi, hela boardingen, till kusten, Mombasa. För att sola, bada, chilla, uppleva OCH dyka i havet. Galenskap. Idag sprang jag för första gången en mil. Det kändes fint. Den 25 oktober är det Nairobi Marathon och jag ska springa halvmaran, 21 km. Med lite självförtroende och jävlar anamma ska det nog gå vägen. Även om varje dag innefattar någon underlig, annorlunda och förvånande händelser är nog ovan nämnda de största, mest relevanta händelserna denna vecka ( förutom att Hanna och Eveline just precis just nu målar en giraff på Hannas vägg, jag sak också måla en silhuett av något slag, ska bara hitta på nåt bra först. ). / My

MASAIMARA

Denna weekend har vi tillbringat i den sydvästra (?) delen av Kenya. Nämligen MasaiMara. Ett naturreservat på 250 km² var man kan finna all världens olika djur om man åker på safari. Denna period är tyvärr mitt emellan the emigration ( då alla stora djur i flock förflyttar sig mellan Kenyas MasaiMara och Tanzanias Zarengetti som egentligen är samma naturreservat bara olika delar ), så den magnifika synen gick vi miste om. Men lika glad är jag för det ( men gladast var nog räven )för vi såg på NÄRANÄRA håll ( 2-3 m ) Lejonfamilj som naffsade på en nyfångad zebra, giraffer som ostört åt på träd, leopard som klättrade i träd, cheetas som chillade under buskar, elefanter lunkandes på savannen, krokodil vi mistog för en stoor sten, pustande och frustande Hippos, Buffalos all over the place, zebras, impalas, dick-dicks, gnuer, strutsar. You name it! Summa Summarum har jag aldrig sett så många djur på en och samma safari-helg, så det var väldigt lyckat. Att smyga sig fram med safaritrucken och plötsligt skymta en av the big five ( Lion, Buffalo, Lepard, Hippo, Rhino ) och behöva uttrycka sin eufori i tystnad för att inte skrämma djuren, det är ballt! Man är sjukt uppspelt, dock avundas jag de som för första gången är på safari, för den känslan är ännuännu skönare! ÄnnuÄnnu mer uppjagad.

Från Nairobi – MasaiMara tog det ca 8 h med buss + två stopp. Men det gick fort, först och främst hade vi en sjukt skön busdriver, Kamau! ”Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta” och sedan hade jag en sjukt skön buss. Anna, Anna, Hanna,Eveline, Ylva, Ebba och Amanda. Only girls och Kamau. Sweet.

Vi bodde på Fig tree Camp, ett hotell med småhus i djungeln typ, som var tält där sängarna stod gränsande till badrum med toalett och dusch som var hus. Jättemysigt!

Maten var inte att leka med, helt sjuukt god. Buffé varje måltid och pannkakorna till frukosten à Superhärligfragelisihäxikallidozen. Galenskap. Dessutom fanns ett högt figtree man kunde klättra upp i och ha utsikt över hela savannen, så långt ögat nådde.

Det var vackert och allt var vackert och jag kom på mig själv med ett leende, tusen gånger om, då jag blickade ut över savannen just under rådande solnedgång skumpandes och bumpandes i vår lilla buss med öppet tak. Jag är glad att jag är här och med det ,är detta inlägg sluttttt.

Helheet

Denna vecka har varit all up to studies, det är ganska mycket. Men jag gissar att det är långt ifrån Enskilda-läxhögar. Kemi-labb, Svenskanovell, Romanläsning, Fysiklabb, Matematikförhör, Model UN, U-landskunskap, Engelska osv osv.

Men det är ganska soft när man väl kommer igång. Vilket man dock inte gör, jag menar, bor man med bra människor ca 3 m bort från sin egen lilla lya. Så är risken stor att man kommer på sig själv med att sitta och umgås med dem istället. Too bad. Dock har jag fått ganska mycket avklarat, så det är inte så farligt.

Jag, och fyra andra, utöver de 14 Model UN-samhällarna, har fått möjlighet att medverka i en kurs som heter Security. Man ska vara någon sorts medlare mellan länder i det stora FN-rollspelet som äger rum, med folk från hela världen senare i vår. Jag ska en gång i veckan på Security-möte. Med folk från hela världen då man diskuterar och byter tankar. Det ska bli roligt, och lite nervöst. Man skriver sedan ett skriftligt prov och klarar man det är det ett muntligt prov innan man, om man fortfarande är kvar, får vara delaktig i Model UN. svintufft!

Jag har fortfarande inte blivit av med min sjukness, igår fick jag sprätt i benen och sprang endå, idag har jag ont i halsen. Vi ska åka till MasaiMara över helgen, och för att jag ska få följa med behöver jag vara frisk. Så skolsyster, som är aningen overreactive, skickade mig till sjukan. Ingen lärare eller boarding förälder kunde följa med, så jag fick med mig Anna och vi lejde en taxi-chauffis och for till Nairobi Hospital. Det kändes sjukt patetiskt att sitta där med halsont, när folk kommer in med amputerade ben och allt vad värre än halsont kan vara. Åh. Tre timmar, fem olika kösystem, två läkare och ett besök till pharmacy kom vi därifrån. Det var nog inget värre än lindrig, eventuell halsfluss. Men av någon konstg anledning kändes det som om läkaren, som iof var väldigt gullig för jag tror hon såg att jag skämdes att vara där, skrev ut antibiotika mest för att göra mig nöjd, eller lixom bekräfta skolsysters antagande. Så jag vet inte. Jag tror nog mer på att bli frisk av sig själv. Det brukar funka. Imorgonbitti far vi iväg till MasaiMara, safari-time. Jag signade just mitt wildcard. Det har varit så fullt upp den här veckan att jag inte hunnit inse att vi ska på safari ( som betyder "resa" på kiswahili ). Packning och ringa Agnesis är min kvällsaktivitet. Det är bra. / My, friochpåväg

Bild från i måndags (public holiday )då vi var på OlePolos (middle of nowhere på kiswahili) i Rift Valley och åt getkött på traditionellt Kenyanskt vis. Det var vackert och upplevelse!

sjuk-lördag

Fix i Eveline's rum.
Jag vaknade ganska tidigt, med sömnbrist efter gårdagens sena kväll. Vi var på en mysig italiensk restaurang. God pasta, pizza och bruchetta. Med dessutom en schysst glassbar next door.

Vi satte oss med fötterna i poolen och åt brunch. Jag kände mig lite dålig, men tänkte att det går över. Så jag gick med Ylva och Anna till Impala center. Vi gymmade, på det faktiskt väldigt fräscha gymmet.( dit ska jag ta dig pappa då du kommer ) Jag hittade ett kul hopprep som kunde räkna hopp, tid och frequens. Några småkillar tränade fotboll på gräs-röd-sand-fältet och deras tränare gick förbi, så jag passade på att fråga om han visste något fotbollslag för min ålder. for girls, no! Men han sa att det vore okej att spela med killar. Men först fråga han om jag ville vara med och träna de små. Så tjugo minuter senare spelade jag mini-match med småpojkarna i stora klumpiga springskor och gym-clothes. Det var roligt och tränaren skulle kolla upp om fotbollslag och kontakta mig. Det börjar lösa sig lite granna hoppas jag. Det vore sjukt kul. När jag kom hem och entusiasmen hade lagt sig lite blev jag sjuk. Feber frossa och ont i kroppen. Hanna som inte var så taggad på att dra ut, stannade hemma med mig hela kvällen. Vi lånade Axels SIMS 3 och satt med det hela kvällen tills jag somnade tidigt. Då läste Hanna Allrakäraste syster för mig. Idag är febern borta men jag är fortfarande ondig. Jag ska inte klaga på klimatet, men att vara kallsvettig och sjuklig i ekvatorhetta är inte vad man önskar sig. Speciellt som alla andra ligger vid poolen och chillar. Smällar man får ta. Imorogn är det public holiday, igen, för det är sista ramadan dagen tror jag. / My

Liv, Kibera och Kimbija

En, återigen, solig dag i Nairobi. Två gånger i veckan har jag Kemi , med min galna lärare Liv. Kemi är, inte helt obekant, ett svårt ämne som behöver förklaras grundligt. Min lärare pratar en underbar norska, med lite inslag av engelska och svårttolkad svenska då det behövs. Nog för att jag, för att förstå, får plugga lite på egen hand, men hon är galet kul . Helt galen och att mäta upp mängder med svavelsyra, noga beräknat med hur många mol annat ämne som ska i det exicterar inte. Häromdagen frågade vi vad som händer om man blandar saltsyra, svavelsyra och salpetersyra och fick svaret att man vet inget för än man provat. Sagt och gjort vi provade, och det exploderade pyste och bubblade över så det stod härliga till. Galenskap. Och även sjukt sant. Praktiskt lärande!

I dessa dagar har jag haft min första riktiga löpar-träning med Leah, en kenyansk marathonlöpare. Vi sprang totalt 8 km, överallt runt i närområdet. Bland annat Kibera, Afrikas största slum. Folk kollar nyfiket när ett gäng musungos ( vitningar ) kommer flåsande med hejar på. ”Run run run” ”KIMBIJA, KIMBIJA” ”GO go go”. Men det blir mer naturligt att få vara med henne och träda in i den sjuka världen. Med skräp, misär och illa luktande gränder som slingrar sig mellan plåtskjulen till hus. Pårökta människor, skrattande människor, sjuka människor, arbetande människor. Jag har även haft min afrikanska dans träning, lika roligt det. And I pepetaa…

Igår hade vi praktikdag med U-landkunskapen. Vi började med en föreläsning av en kille som heter Bernhard, sedan delades vi upp i tre grupper. Min grupp började åka med Bernhard till Kibera. Vi gick till några kvinnor, som alla är HIV-positve. För ett par fyra år sedan blev man utstött och särbehandlad om man bar på AIDS. Dessa kvinnor hittade varandra och tillsammans har de startat en grupp, Power Women Group som pysslar och knolar med armband, smycken, väskor, sjalar osv, för att kunna försörja sina familjer och för att tillsammans kunna accepteras av det Kenyanska samhället. Jättejättefint! Sedan besökte vi St. Christina kindergarten, också mitt i slummen, och träffade, höll i handen och pratade med barn. Där ska vi också arbeta i framtiden och hjälpa till med undervisning, leka med barnen och upprustning av plåtskjuls-skolan. Väldigt berörande. Åandra sidan var det svårt att ta in alla intryck. För det är så många och det är så fruktansvärt orealistiska. Att folk lever bland sophögar och flying toilets (stoort problem i Kibera), se bifogad artikel. Sedan for vi vidare till en pojk gymnasieskola. Där vi bytte tankar och kultur med dem. Det var skönt att snacka med folk i ens egen ålder, för trots att våra livsvilkor är så otroligt olika, har vi mycket gemensamt tankar,intressen och drömmar. Bortsett från en kille som drömde om att bli corrupted lawyer. Haha. De är åtskiljda från flickskolan för att kunna koncentrera sig på studier istället. Vilket egentligen, enligt mig har motsatt effekt. De var som besatta av att prata om relationships. Om man blir påkommen med en pojk- eller flickvän blir man antingen piskrappad av varje lärare tio gånger var eller avisad av familjen. Sjukt. Att ha sex med någon innan giftemål var heelt obegripligt för dem. Läraren sade när vi kom in i klassrummet; Guys, do you remember what I told you. The thing about Biology.? Och alla skrattade. Som sagt, motsatt effekt. Idag är det fredag och vi ska troligtvis ut ikväll och imorgon. Människorna om kring mig är sjukt sköna och vi börjar sakta med säkert bli en liten familj. / My

Weekend

AnnaMy

Dessa dagar har vi varit mycket outsidethebox. I torsdags bodde jag över hos mina kusiner, det var härligt. Jag och Yaya och Henrika gjorde min saknade müsli, numera kallad Mysli, som jag kunde ta med mig hem till internatet så jag får lite hemma-känsla frukost. Frukosten är god, men jag är kinkig med just den biten. Weetabix är gott men min Mysli är godare. Brödet är gott, men herregud vad jag saknar knäckebröd eller lite fibrig limpa. Mamma, det går du gärna ta med dig lite av eller skicka ner. I fredags var vi några som stack ut och åt på en libanesisk restaurant. Vi beställde in massa småplock och åt och åt och åt. Igår chillade vi vid poolen och inhandlade behövnings-saker på Nakuumatt. Sedan på kvällen åkte en taggad party-buss full med svenskar till någon nattklubb inne i stan. Vi dansade loss med överrörliga afrikaner och hade en allmänt trevlig kväll! Idag har jag ätit en fruktansvärt god brunch och chillat vid poolen, simmat en halvtimma och nu pluggar jag. Inte så jätterelevant inlägg men väl en liten update. Hör av er hemma, för jag har lite för lite kontakt med min hemma-värld tror jag. / my

Stå på egna ben-dag

Idag hade jag sovmorgon till 11. En guldgumma till vän har lånat ut en Sex-&-the-City box, och därmed gjort min morgon. Frukosten hade stängt men jag norpade några sågspån, även kallade Weetabix och åt dem plain. U-landskunskap på schemat. Vi pratade vad som skiljer rikt land åt från u-land. Jag tror jag kommer gilla kursen, dessutom som en massa praktikdagar är schemalagda. Praktikdagar som innebär form av volontärarbeten på orphanages, skolor, slumområden och övriga platser var extra arbetskraft och hjälp behövs.

Efter lektionen hade jag yttligare ett hål på 3 timmar. Hanna och jag tog tillfället i akt att åka till en stooor marknad, Toymarket / Adams Arcade. Massvis med secondhandprylar, både västerländska och afrikanstyle, och en heldel handmade smycken och dylikt men även sprillans nya saker. Först sprang vi runt och letade stora starka pojkar som kunde följa med oss kvinnliga musungu;s ( blekansikten, främlingar på kiswahili ) ut i stora staden. Dock utan resultat.

Anyway. Idag premiärade vi de gröna små s.k City ”hoppa”:rna. En liten buss, (typ Nyckelpigan-size i Nyköping) vilken man vinkar med rak arm att man vill stiga på. Plockupparen som hänger utanför signalerar om det är platser kvar, om inte åker de förbi och man får vänta på nästa. Har man tur och får hänga på betalar man ca 20 ksh (2 SEK) och hoppas att bussen stannar på rätt ställe ( i vårt fall hade vi ingen aning om hur Adams arcade / Toymarket såg ut eller vars det låg, så vi bad en snäll lady som gormade åt chauförren då vi skulle av) Ganska organiserat ändå. Vi hamnade tillslut på marknaden, efter lite irrande i några vanliga butiker. Abso-fucking.wonderful! Verkligen hur schyst som helst! Allt du kan tänka dig, för inga pengar. Man rotar, ögonmåttar, prutar, köper. Pappa, du skulle få krupp. Mica,och Matida dit ska jag ta er när ni kommer! Jag köpte en schyst röd tröja för 30 ksh ( 3 kr ), klänning för 400 ksh, nagelfil 20 ksh, OCH när vi började få bråttom hem till spanska lektionen och ogjorda spanskaläxor hittar vi ett stånd fuuullt med visserligen begagnade men stört fräscha och knappt synbart använda converse, i alla världens färger. Så vi gick hem med fyra par för sammanlagt 4800 ksh (480 SEK). Beat it! Hemfärd ja. Inga cityhoppor syntes till, och vi hade vääldigt bråttom. Så trots förbanningar från boardig-föräldrar tog vi en matato. En litenliten bus ofta pimpad från topptilltå med alltifrån mystiska budskap och sexanspelande bilder till nallebjörnar med blomkransar om halsen. En pick-up-kille hänger återigen utanför och matar in så mycket folk som möjligt, gärna på och under varandra, hönsburar med höns och andra inköp är välkomna in de med. Pick-upp-killen knackar med nån plåtsak i bilväggen då han vill att föraren ska stanna. Hög dunkadunka musik spelas och det är inte svårt att känna sig som en sardin i en sådan ask. Cheap, fancy och smidigt.

Idag är ståpåegabendagen. Imorgon ska jag bo hos mina kusiner har jag tänkt. fredag ut och äta, lördag ska vi ut! och söndag är det nån activity. Jag skriver då internet är available igen, eller då tid finns. / My

[äna-pepe-ta]

på bilderna; soluppgång över Mount Kenya, morgonmåne på bustaket, fotboll på barnhemmet.

Jag bor i Nairobi. En stad som delar på en internetkabelbredd lika stor som endast lilla Södermanlands . Då får man räkna med att internet helt plötsligt är gone på obestämd framtid. Obestämd-framtids-slut råkade vara idag. ASANTE!

I fredags packade jag min lila backpacker ryggsäck från 90-talet med allt som kan tänkas behövas en helg i bushen. Skolbussarna körde oss upp till Nanyuki på en teambuilding helg. I små tält bodde vi vid foten av Mount Kenya. Mitt i vilda bushen. Galenskapigt mysigt! Eveline och Hanna agerade tältkompanjoner. Sjukt bra I say! Skolan hade med sig våra kockerskor som lagade sagolikt god mat! Grillat kött, majskolvar, garlic-chili-bread, baked potatoes, pineapple-salad och massa annat mumma! Kockerskorna hade dessutom aldrig varit längre hemifrån än till Nanyuki, som är 4 timmars färd från Nairobi på en faktiskt fin asfaltsväg. Ganska sjukt!

På dagarna blev vi uppdelade i tre olika grupper, att utföra tre olika aktiviteter. Först av allt åkte min grupp till ett barnhem, lett av father Rafael. En man som en gång växt upp som föräldralös och som genom goda människor som gav honom en utbildning fick chans att åka till USA och plugga. Han återvände och ville ge andra barn samma möjlighet. ”Because I’ve been there, I know how it is and I want to give them same opportunities”. Våra huvuduppgifter var att 1, måla fönsterkarmar i indigoblått och till hjälp hade vi små spretiga penslar och en burk med färg. Att förarbeta med sandpapper och maskeringstejp var lika troligt som att hitta växande äpplen i ett blåbärsris. Typ. Och 2, att leka med barnen. Skolan hade för tillfället lov, så de barn med hem var på lov. Medan de hem-/föräldralösa var kvar.

Vi spelade fotboll med pojkarna på en fotbollsplan som snarare var ett stenbrott. Med flickorna lektes det hundratre olika lekar med klappramsor och sånger. Vi sjöng och de sjöng och berättade.

Många hade drömmar. De drömde. Och ville något. Det var SÅ FINT!

Timothy, min guldgubbe, han drömde om att få flyga och bli pilot. Hela grejen var rörande, och jag är glad att jag får vara med om så mycket sådant här. För det stillar samvetet. Jättehemskt att säga, men jag tror det är så. För då känner man att man bidrar på sitt lilla vis. Och upplever man möten liksom dessa, med fantastiska barn som dem. Så tänker man till lite extra. Ett tag. Sedan går man tillbaka till sin gamla vanliga välfärd. Och därför är det så äckligt nyttigt för en att bli reminded, om och om igen. DET är jag glad för! Att jag har den möjligheten här!

Andra aktiviteten som vi skulle på var teambuildning övingar. Ganska snarlika de man brukar köra i Sverige. Det var roligt, men inte mer. Tredje var Bush-walk. Vi gick med Francís, en moderniserad masaj, ut i bushen för motsv. skogs hyffs&vett. Vi fick lära oss vilka träd och buskar som var ätbara och farliga. Några blad man kunde använda som deo för både fötter och armhålor, rötter och rotsaft till mediciner, grenar till tandborstar och toothache-botemedel. Myter och sägner och att skjuta med pilbåge. Elda ed elefantbajs osv. Han varnade oss konstant för de elefanter som höll till i närheten men tyvärr stötte vi inte på någon. Hursom, jag tyckte om det

Om nätterna var det lägereld och tält-chillning. Vi klättrade upp på ett av busstaken och kikade på stjärnhimlen och den otrooligt lysande fullmånen. Not that bad!

Sista morgonen gick vi upp vid sex och satte oss återigen på busstaket. Att sedan höra sickadorna, beundra den v a c k r a naturen och se solen gå upp och belysa Mount Kenyas topp är nog bland det snyggaste jag sett och upplevt.

Väl hemma på söndagskvällen knäckte jag dessutom för första gången i mitt liv en RUBIKS KUB. Med bara lite hanna-hjälp. Gillar helgen skarpt, trots toaletter som man hämtade vatten ur en halvuttorkad å, för att hälla i toan och ens kunna spola. Så kallade safari duschar ( iochförsig stört smart uppfinning ) och rökluktandekläder. Så gillar jag den fortfarande. Sweet var ordet. Sweet Sweet Sweet!

shakeyourbody-day

Onsdag.

Jag hade sovmorgon till 11.00 idag. Hanna, som sov över hos mig inatt, och började vanlig tid, hade ställt sin klocka till mig. Jag som prompt insisterat på att jag vaknar av mig själv. Ickedå. Tack vare klockan och Hanna vaknade jag 20 minuter innan skolan började och kom i tid. U-landskunskap. Efter den var det friluftsdag. All världens aktiviteter gick att välja. Afrikansk dans och löpning became my choice.

Afrikanska dansen leddes av en sjukt-överrörlig-och-de-helt-omöjliga-takternas man. En man från någon woi-woi dansgrupp i Karen, ett område 20 minuter från Skolan.

Vi samlades på gräs/röd-sandplanen och ur de medhavda högtalarna kom en blandning av bongo-trummor, afrikanska sound och starkt sjungande kvinnor. sweet!! Den musiken kunde få vem som helst att känna sig ett med den afrikanska kulturen och naturen. Vem som helst utom mig.

Han demonstrerade övningar som i samma stund då bröstet nuddade marken var knäna uppe på axlarna. typ. heelt extremt. Vi började som trevande svenskar och slutade i princip med att just vara ETT med musiken . Sjukt roligt. Så hädan efter ska jag gå på afrikansk dans med woi-woi dansaren en gång i veckan. galenskap My!

Löpning : Leah, en kenyanska som springer marathon worldwide skulle springa med oss. En mil sa hon tills några protesterade högljutt. Hon ändrade sig till 6 km. Hon tog med oss ut i krokarna kring skolan. Vi hamnade såsmåning om i Kibera, Afrikas största slumområde ( förbi där vi, familjen, i vintras fick en rundvandring av Eric Uma. mammapappafamiljen!skitcoolt! ). Under springturen gjorde hon övningar och visade olika tekniker osv. 6,7 km runt i min del av Nairobi. Kul dessutom. Så därmed också bestämt att ta Kimbia-turer med henne once a week. schyst!

Övriga dagen spenderades med halva Madagaskar 2. Badning. Läxis som förvandlades till icke-läxis. Det obligatoriska OC-avsnittet och nu är det läggdags. Jag läser Illusionisten nu, pappa, förresten. Den är väldigt bra! Jag snodde/lånade för övrigt en snygg hylla från vår hall till mitt rum idag. it's getting better, mitt rum! men fortfarande lite hemma-tomt.

godnatt /My

Allt är inte glitter och glamour hela tiden, för det mesta men inte alltid. Mica och Martin. Det gör faktiskt ont att saknar er så mycket. För det gör jag verkligen, det gör ont!

jag saknar er jag saknar er

Tisdag

Mitt schema är sjukt soft. Jag har mycket tid över. Skolan ligger next door till mitt rum, man har läxis 19-21 då jag får allting gjort, tennis och löpning är stenkast bort, you name it. Trots att jag har mycket tid, märks det inte av. Tiden excisterar inte. Magkänslan däremot. Jag gillar att leva på magkänsla.

Slut på filosofiska meningar. Jag har varit här i envecka och två dagar nu. Jag vet inte riktigt om jag tycker det har gått fort eller långsamt. Dagarna är intensiva men ändå inte. De är långa och man hinner med mycket. Men endå har det bara varit en vanlig dag. Delade meningar om den saken alltså. Idag är det iallafall tisdag.

Vi har varit på safari i Nairobi National Park. Betydligt mindre än MasaiMara och andra nationalparker men fortfarande vilda djur. Det var roligt, även om ingen av "the big five" ville hålla sig framme.

Jag har utforskat min neighborhood under springturer i den röda sanden. Den är fin, och folk omkring ler. Det är små röda-coca-cola plåtskjul där folk säljer alltifrån bananklasar, cocacola för 20 ksh (= 2 SEK) till klubbor. Männsikor i klungor som strövar som alla hojtar "jambo" då man joggar förbi.

Jag, Hanna och Eveline har haft obligatoriskt OC-avsnitt varje kväll innan bedtime.

Vi har lekt superman och fnissat hejdlöst en lördagkväll. Solat i varm vinter-sol, det går mot sommar. Badat i svalkande pool. Tvättat med tvättmedel med blekmedel. Och mamma och pappa, JAG har fått visa alla hur man tvättar, för de har aldrig tvättat själva förut. Alltså är det som jag sagt, bara jag som får göra sådant, nästan ...

Nu har jag tre timmar håltimme. Så jag och Amanda ska ut och springa en runda.

Dessutom har jag skrivit brev idag. Min mobil här har jag fått, så nytt nummer under detta år. Ask for it.

Adress hit :

My Zetterquist Helger

Swedish School association of Kenya

P.O.Box 21324
00505 Nairobi
KENYA

/My

månen är uppochner

vårt så kallade grupp rum. too bad.

månen är upp&ner. japp, så är det i Afrika. den ser ut som en vattenmelon mera. Några av vakterna går utanför mitt fönster och skrattar tillsammans. Sickadorna spelar.

Skolan är igång, ganska full rulle. Det är faktiskt kul. Annorlunda, men ändå inte. Surrealistic but real, mamma. På u-landskunskapen skulle vi ut och vandra runt i kvarteret för att observera omgivningen in i detalj. Helst plötsligt kom vi till ett fotbollsfält fuullt av små barn och seniorlag som spelade / tränade / matchade. Jag kände igen mig, och kom såsmåningom på att det var där vi i vintras delade ut fotbollsprylar. Det var inte alls långt från där jag bor, vilket innebär att det är väldigt nära Kibera, ett av afrikas största slumområden. Rätt som det är, när jag står där som dumma turisten och glor springer ett gäng smågrabbar förbi, med IFK Örbys gamla matchställ. Skoja inte, jag kunde knappt stå stilla av entusiasm. Att grejer vi skänkt och samlats in faktiskt kommit till sin rätt och användning. Så fortsätt ge, för det finns människor som verkligen är in need för sådant!

Igår och idag var jag och tränade på Impala Center, ett träningscenter tvärs över Ngong road ( mördar-väg, störst först, och jag är definitivt inte störst bland alla landrovers och jeepar). Jag hade tänkt att ge mig ut och springa på den omtalade springbanan. Inte jättekul att springa runtruntrunt, men jag får nöja mig med det nu såhär i början. Anyway, jag kom dit och springbanan var ett fält, röd jord blandat med torrt gräs med lite trådar upphängda runt om och i mitten av någon anledning. Helt perfekt. Då slapp det bli en tråkig 400 m-röd-vanlig-bana-löpning. Hanna, min vän, hittade dock ett staket att hoppa över så man kunde fortsätta och springa utanför en annan liten runda. Innan jag åkte hemifrån köpte jag en sådandär rolig rep-stege man kan träna fotarbete med. Den lekte jag med. Fruktansvärt roligt, och jobbigt i den tunna luften ( Nairobi ligger på 1800 m höjd, så the altitude påverkar ). Har någon några övningar, tar jag gärna emot, för jag kommer inte ihåg alla!

Idag har det varit fint väder, och att det nu är vinter, vilket innebär att det bara kommer bli varmare är g a l e t ! Jag ska verkligen inte klaga. Vi har hunnit utforska Junktion, ett schyst köpcentrum, då våra identitycards är klara så vi kan vandra fritt. Vi vill till toymarket, som är en fet secondhand marknad och inhemskmarknad. Det är bra.

I u-landskunskapen kommer vi under året ha ca 10 heldagar ute på barnhem, skolor osv. ställen där vi kan göra nytta. Det ser jag VERKLIGEN fram emot. Nu hade jag tänkt att gå och lägga mig, imorgon är det springning med lärar Torbjörn, och Nairobi gamepark = minisafari. Sweet! / My

the first

Igår var det public holiday. Innebär sovmorgon och brunch. Med lite snelutande på huvudet, sockersött leende och honungslen röst ( nåja, ö v e r drivet ) lyckades jag sedan övertyga boardingchefen att få hänga med mina kusiner och min farbror under lediga dagen. Inte helt glad släppte han iväg mig. Vi har inte ordnat klart med identity-cards ännu så får inte lämna området själva pga säkerhet. Bara gå över den håårt traffikerade ngong road till Impalacenter och träna, där tennis 1,5 timme kostar 70 ksh, vilket är 7 svenska kronor. Iallafall fick jag permission hem till dem. Vi åkte hem till deras fina hus i Lavington och åt lunch. Sedan for vi till JD Tennis Academy och spelade tennis, fruktansvärt roligt! Jag spelade med Wille en hel del men fick även en halvtimmas lektion med den något flirtiga tennistränaren Jackie. Det var vilket fall som helst roligt, och det känns som om jag kommer spela mycket tennis. Nairobi ligger på en 1800 m.ö.h så det är höghöjdsträning som heter duga och trots min relativt goda kondition så känns den sådäärva, här. Sedan gick vi och handlade hos charkhandlarn och jag fick ställa upp och leka konstant med barbie och lyssna på band och spela pingis och allt vad små kusiner vill göra. Det var kul att ha syskon-liv. Jag saknar er Mica och Martin. Middag och yttligare familjeliv innan jag åter åkte till skolan.

Idag var det första riktiga dagen. Skola, matten drog igång direkt med Bengan. Han verkar bra, lugn och metodisk. Svenska med Johannes, bra. Engelska med Zanna, en Britt född i Italien bosatt i Kenya sedan 20 år. Hon verkar grymgrymgrym. Verkligen! Elen är inte jättestabil och den går rätt ofta, det är charmigt och afrika, men kan nog bli rätt irriterande i längden, för är de borta i flera dagar är det s v a r t på kvällen/natten, duchen kall, och maten får problem. Men Africa winns again. Sightseen i staden idag, besök på Sarit center, majs av majstanten och chill vid poolen. Dagarna är varma kvällarna och morgnarna svinsvinkalla, men det är vinter här, så det är godtagbart!

Jag gillar min tillvaro här, återigen. salami-salami, mamma! Männsikorna omkring mig är sköna och jag gillar mitt rum.

Bilder finns på facebook tror jag. Några här. Mitt rum!

/ my

Dagarna är långa. Nu är klockan nio på kvällen och det är becksvart, det har det varit sedan halv sju. Morgonen och dagen känns rätt avlägsen. Men nog har jag upplevt den allt. Imorse vaknade jag och tog min första dusch. Jag hoppas kunna få lite erfarenhet såsmåningom om hur man någorlunda snabbt får in rätt temepratur på duschen. Det tog minst 5 minuter innan jag lyckats få in en duschbar värme, iskallt eller svinsvinäckelvarmt. inget mellanting. I Kenya just nu är det både vatten och el-ransonering. Då det varit ett torrt år och vattnennivån i dammen som mycket av elen utvinns ur sjunker, också en konsekvens av en läcka. Därför kan vattnet när som helst sparas in på och likaså elen, den finns bara att tillgå varannan dag för Nairobi-borna. de som har råd och prioriterar köper in extra generatorer och här på skolområdet har vi även ett "badkar" där vatten, de "goda-vattendagarna" fylls på och sparas. Det är den rådande lösningen på problemet. Jag ska bli smart och lära mycket, och komma på någon fruktansvärt genial lösning på sådanna saker. det vore roligt! Med lagom gott samvete tog jag mig iaf en kort dusch och gick sedan och åt frukost i matsalen. Skolområdet är stort, med flera ihopsittande byggnader där alla 52 internat elever bor, en lärarexpedition, klassrum, liten datasal, bibliotek, matsal, omklädningsrum, personalrum, sällskapsrum, tv-rum och allt vad en skola/ett internat kan tänkas behöva. På området finns även en litenliten fotbollsplan, basketplan, 2 tennisbanor, pool, grupprum ( bord med halm-parasoller och trästolar kring ), lekplats för de små på skolan. Det är ca 100 elever, ca 54 gymanasiet. Jag går i Nv2 tillsammans med 16 andra och vi träffades första gången idag, med våra mentorer Johannes och Bengt. Vi gick igenom våra studieplaner, allmänt om skolan internatet och Nairobi och Kenya. Regler, kultur och common sense. Det blandas friskt Engelska och Svenska då vissa av personalen enbart pratar Engelska och Kiswahili. Kul. Lunch och kort rundvandring. Vid 15 blev vi fria och jag for med skolans buss till köpcentret Yaya för att växla pengar. Jag även införskaffade en tvål, tandborste och pads på Nakumatt ( största matkedjan ). Alla är väldigt hjälpsamma och trevliga och det är obligatoriskt att stanna och utväxla åtminstone de vanligaste artighetsfraser med de flesta man stöter på. Charmigt. Asante är tack, jambo är hej, habari gani är hur mår du. När jag kom åter till skolan fick jag mig en gladgladglad överraskning. Min farbror Wille och min kusin Henrika stod på uppfarten med blommor till mig. Finingar! Det var roligt att få lite hemma-trygghet. Trots att jag har det väldigt bra här, så känns hemma inte helt fel. Jag saknar er. Inte så att jag vill hem. En vanlig hemlängtan gissar jag. Henrika fick två av mina och micas barbie-dockor jag hade med mig från sverige plus tillhörande plagg och assesoarer. Hon blev glad och vi ägnade någon halvtimme åt att leka med dem. Jag kunde knappt sluta pussa på henne. Jag saknar mina småsyskon att leka, pussa och vara med. Middag och lite tennisspel och nu sitter jag här, återigen i Evelines rum då internet i mitt eget inte existerar. BIG tyvärr! för jag vill kunna skypa ostört och utan att störa, och somna till min spotify spellista. Men jag är i Afrika och är VÄL VÄL nöjd med det! Imorgon är det Public Holiday gick de ut med på nyheterna igår. Så då blev vi plötsligt lediga. Man håller på att räkna citizens. Det går till så att de anvariga för räknandet går runt och knackar dörr och räknar de i hushållet. Så folk ska finnas tillgängliga och inte vara på sina arbeten/sysslor. Sedan sammanställs allt och Kenya får reda på sin folkmängd. Faktiskt jätteroligt. Egentligen skulle det kanske vara smidigare med inskrivning eller någonting som på Jesus tid i Betlehem. Men uppenbarligen inte. Jag gråter inte floder över det jag blir ju ledig. Så jag hade tänkt att ta mig tvärs över the-big road till Impalacenter. Där jag kan få springa av mig lite. Sedan åka till Willes, spela lite tennis med honom och eventuellt vara hemma hos dem. Jag måste även köpa grillade majskolvar av majs-tanten i hörnet på vår gata, egentligen inte värd att kalla gata. det är massa hål och om man har tur kan man lyckas få någonting som kan tänkas vara en grusväg. Charmigt och jag gillar det SKARPT.

Kenyaland

Nu, Nu, Nu. Sitter jag i Eveline, min blivande klasskamrats rum och ger er en update. Detta kommer inte bli ett speciellt interlektuellt eller djupdykande inlägg. dels för att jag inte ännu har begripit mig på hur man använder en blogg. Men huvudsakligen för att jag är så fruktansvärt uppspelt. Mina fingrar kan inte riktigt träffa tangenterna och mina läppar tänkte visst inte nöja sig med att stanna i ett litet förnöjt leende utan måste upp till öronen och nosa. Insane.

Igår dansade jag galet, grät hysteriskt, skrattade mig lycklig och luktade på Nyköping och allt jag tycker om i det, allt till Tonerna av Promoe på en packad borggård. 3 timmar senare väckte min mor mig och vi for mot Arlanda. Arlanda-Amsterdam. Amsterdam-Nairobi. Olle, idrottsläraren kom och hämtade mig och 3 till som kommit med samma flyg och i skolans buss åkte vi till Skolområdet. Nairobi är varmt, syrsor spelar och det luktar Afrika. mmm!

Mitt rum är p e r f e k t bortsett från att internet gärna krånglar lite just inne i. Det är mysigt, litet och alldeles alldeles underbart! ligger precis invid den stora poolen , tennisbanan och matsalen. Resten har jag ingen aning om för det är bäckmörkt.

Nu måste jag packa upp och fixa och dona. För imorgon, på rikigt, börjar mitt liv här. Jag mår bra och jag känner lycka.

/ My