RiverRafting.

Det här var på riktigt bland det grymmaste, mest roliga och kick-givande jag gjort.

Igår for alla som smetat ut en hejdundrans massa pengar (värt vartenda öre!! Och lite till) med buss upp till Mt. Kenya området, inte för att bestiga berg dock. à Been there done that. Utan för river rafting i White river.

Vi kom dit och blev bjudna på fika. Sedan en genomgång. Först gav instruktörerna bara basic fakta, hjälm, flytväst, båt, paddel och sådant. Sedan hur man skulle gå tillväga om man föll ur, kommandon instruktörerna skulle skrika (forward, hard forward, backward, hard backward, hold tight, down, lean right, lean left etc etc) i båten. Därefter följde en genomgång hur man handskas med djuren som finns, och kan komma in i båten, spindlar och ormar, eller dränka båten, krokodiler och Hippos. Jippie! Om vi var måttligt uppskrämda redan innan, ska vi inte tala om vad vi var efter dessa instruktioner. Hurusom hoppade vi in i bussen och åkte 16 km uppströms, där vi la i båtarna och hoppade i, jag anna ylva hanna och lovisa. Muma. Alltså, DET VAR SÅ FRUKTANSVÄRT MADARACKA KUL! Instruktörerna var sköna och började med att putta i alla för att släppa på nervositeten. Det var perfekt blandning av forsar och fall och lugnare stråk att vila armarna på. Skön båt. Skönt flow. Några djur såg vi inte, bortsett från en bebiskrokodil. Men då fick vi inte vara i vattnet, för där fanns det även Hippos.

Vi hoppade från en 8 m hög bro, kick. Forsade i fall, kick. Kastades i/kastade i, kick. Vaaaacker natur, kick. När vi utmattade hade lagt 1,6 mil bakom oss i fors och kommit fram till slutmålet serverades BBQ, kick.

Detta var bland det roligaste jag gjort och absolut en av de bästa dagarna i Kenya.

Fucking A. /My

Det är kallt.

och här är lite fina bilder på lite fina vänner jag har.

Grotta i Naivasha. Ylva, jag, Klara.
Middag på Talisman.

Anna & Ylva

Anna, haha

korven jag inte för all världens förmögenheter, skulle få för mig att käka.

Om det inte öser ner, så ligger det tungt över staden. Regnet. Det bullrar och smäller. Åskan. Lyser upp himlen i några få sekunder, hela tiden. Blixten. Vägarna är leriga, elektriciteten kommer och går och vattnet i duscharna är och förblir k a l l t.

Nairobi. Kenya. Afrika.

Jag sitter mest hopkurad i någons rum med egengjorda mössor, sjalar och varma te koppar. Luktar, tittar, känner stunden. Som om några veckor är ett minne blott.

Så nu passar jag på. Jag har det fantastiskt. Upp&ner. Ner&upp. puss

Medical examination.

Det är visst inte så lätt som jag trodde, det där med att ta sig till Australien. Missuppfattad kände jag mig.

Igår var jag på Medical examination här i Nairobi, för att få åka på pappas long-stay visa till AUS. Det började med counselling samtal i grupp, där en man gick igenom att dagen skulle komma att bli tuff. Om man kände att någonting var jobbigt kunde man tala ut, och om man inte ville göra det i grupp, så gick det bra att komma till honom efteråt.

Jag hade tänkt mig mer ett sjukhus, ensam. Möte och genomgång av diverse tester osv. På kanske 2 timmar. Men vid det här laget borde jag lärt mig att this is Africa and it wins again (and again). Inga av de papper jag blivit given från Australien och hemifrån var giltiga, då man skulle ha Nairobi-papers. Mitt pass hade jag glömt, som ängel-Hanna kom åkandes med. Och sedan stannade med mig hela dagen. För hela dagen tog det. Vi forslades som en grupp kycklingar mellan olika hus och labb och väntesalar och payment offices. Jag gjorde mitt livs första HIV-test, och förhoppningsvis det sista. Röntgades, bröst-cancer kollades, urintestades, osvosv. Adresser fel, fel fel fel hit och dit. Jag har nog aldrig förut känt mig så dum, och så missuppfattad. Hemskt var det. När jag äntligen 7 timmar senare kom hem var jag så utmattad att jag började gråta framför min u-landkunskap lärare och därmed iof lyckades skjuta upp min deadline för det meeegastora u-landsarbetet vi gör. Imorogn ska jag intervjua en kille på UN-habitat som Åsa och Wille känner och då förhoppningsvis kunna skriva klart projektet. Angående slumupgrading i Africa. Varför slumområden uppstår, hur man handskas med dem, lack på saniteter och rent vatten, hur man får tillgång till dem. Konsekvenser av dessa lösningar. Mmmmm. Jag har x antal sidor och x antal nätter att sitta uppe och skriva dem. Halleluja vad jag återigen överraskar mig själv med hur fruktansvärt dålig jag är på att komma igång med saker förens kvällen innan…

38dagarkvar

Inte mera. Tills mitt år här är slut. Slutspurten börjar kännas både på stämningen på boardingen och skolmässigt. Lärare början inse vad som inte hunnits med och försöker klämma in allt på en och samma gång, det klassiska. Nästa vecka till exempel, har jag fem prov/inlämningar och alla är end-exams. Internatet börjar återigen hitta tillbaka till den sköna jagärsomjagkännerochlever-känslan och folk börjar nog inse att det bannemig inte är så lång tid kvar tillsammans.

Jag är övertygad om att jag kommer bo här, i dessa delar av världen, fler gånger i mitt liv. Dock inte just nu; Inte som ungdom som i varenda kvarkdel av kroppen känner den enorma lusten av liv och av frihet. Då är Nairobi i ett år fair enough. Jag längtar fruktansvärt mycket efter att kunna gå vars jag vill, precis när jag vill, klädd hur jag vill och det utan att kränka någon annans kultur eller osäkra min egen trygghet. För det är farligt, om man inte är street smart. Visst är allting om Nairobbery och allt aningen upphaussat, eller egentligen inte, om man beter sig som om man är rädd och går och kramar sina värdesaker ses man som ett offer för crime. Tar man allt med en nypa salt utan att ta onödiga risker och dumma beslut, då klarar man sig fint. Frihet, den finns, men på ett annat vis. Jag har frihet i att vara independent från mina föräldrar, ta hand om mig själv, ta ansvar och allt därtill.

Men det är friheten av att vakna tidigttidigt på morgonen, snöra på sig springskorna ta med ipoden-minbästaspringkompanjon och SJÄLV ge sig ut på en spring-tänk runda i skogen, som jag saknar. Efter mörkrets inbrott kunna cykla hem. Gå på stan utan att varenda mänskliga varelse är uppmärksam på en och låter en få veta det, trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag längtar efter att vara en i mängden. Ingen som ropar ”mzungu, mzungu” eller ber om pengar, eller mat. Inte ha dåligt samvete för att jag har mer pengar. När jag springer på gatorna är jag hela tiden uppmärksam på min omgivning och spar hela tiden, undermedvetet, kraft för att om jag skulle behöva springa ifrån någon, orka. När jag åker Matatu, ha en liten olust känsla i magen. Knappt märkbar, som jag i början inte kände av, då allt var nytt och spännande.

Åh, trots min lilla bitterhet så vill jag för allt i världen inte ha det här ogjort. Det är det grymmaste året i mitt liv. Jag har sett så mycket, fått göra så mycket, lärt mig så mycket. Jag har alltid varit bra på att se och njuta av små detaljer i min omgivning. Oftaofta får jag rysningar som ilar längs hela ryggraden då jag inser var jag är. Att det är så fint. Idag när det precis spöregnat och solen återigen låg på, då vattenångan steg från taken, det var vackert. Träden på skolgården. Retliga småbråk med försäljare som försöker lura i en mzungu-prices, trots att man klargör, vänligt men bestämt, att man minsann är resident och har koll på de vettiga priserna, inte sagt helt utan stolthet. De galna blixt- och dunderovädren som varvas med sooolen. Listan kan göras lång.

Häromdagen när jag sprang längs järnvägen i Kibera, slummen, satt en familj återsamlade efter dagen i en liten glänta i det höga gräset runt omkring och skrattade och lagade mat på en liten Giko (koleldat triangakök i lera). Uppsamling och catchup efter dagens bestyr. (Jag saknar er, familjen)! Det var fint. Mycket är fint. Det blev ett långt och tänkande inlägg. Nu ska jag undvika att plugga lite till, och gå till Ylva och Hanna.

Fucking A. / M