Det är visst inte så lätt som jag trodde, det där med att ta sig till Australien. Missuppfattad kände jag mig.
Igår var jag på Medical examination här i Nairobi, för att få åka på pappas long-stay visa till AUS. Det började med counselling samtal i grupp, där en man gick igenom att dagen skulle komma att bli tuff. Om man kände att någonting var jobbigt kunde man tala ut, och om man inte ville göra det i grupp, så gick det bra att komma till honom efteråt.
Jag hade tänkt mig mer ett sjukhus, ensam. Möte och genomgång av diverse tester osv. På kanske 2 timmar. Men vid det här laget borde jag lärt mig att this is Africa and it wins again (and again). Inga av de papper jag blivit given från Australien och hemifrån var giltiga, då man skulle ha Nairobi-papers. Mitt pass hade jag glömt, som ängel-Hanna kom åkandes med. Och sedan stannade med mig hela dagen. För hela dagen tog det. Vi forslades som en grupp kycklingar mellan olika hus och labb och väntesalar och payment offices. Jag gjorde mitt livs första HIV-test, och förhoppningsvis det sista. Röntgades, bröst-cancer kollades, urintestades, osvosv. Adresser fel, fel fel fel hit och dit. Jag har nog aldrig förut känt mig så dum, och så missuppfattad. Hemskt var det. När jag äntligen 7 timmar senare kom hem var jag så utmattad att jag började gråta framför min u-landkunskap lärare och därmed iof lyckades skjuta upp min deadline för det meeegastora u-landsarbetet vi gör. Imorogn ska jag intervjua en kille på UN-habitat som Åsa och Wille känner och då förhoppningsvis kunna skriva klart projektet. Angående slumupgrading i Africa. Varför slumområden uppstår, hur man handskas med dem, lack på saniteter och rent vatten, hur man får tillgång till dem. Konsekvenser av dessa lösningar. Mmmmm. Jag har x antal sidor och x antal nätter att sitta uppe och skriva dem. Halleluja vad jag återigen överraskar mig själv med hur fruktansvärt dålig jag är på att komma igång med saker förens kvällen innan…
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar