38dagarkvar

Inte mera. Tills mitt år här är slut. Slutspurten börjar kännas både på stämningen på boardingen och skolmässigt. Lärare början inse vad som inte hunnits med och försöker klämma in allt på en och samma gång, det klassiska. Nästa vecka till exempel, har jag fem prov/inlämningar och alla är end-exams. Internatet börjar återigen hitta tillbaka till den sköna jagärsomjagkännerochlever-känslan och folk börjar nog inse att det bannemig inte är så lång tid kvar tillsammans.

Jag är övertygad om att jag kommer bo här, i dessa delar av världen, fler gånger i mitt liv. Dock inte just nu; Inte som ungdom som i varenda kvarkdel av kroppen känner den enorma lusten av liv och av frihet. Då är Nairobi i ett år fair enough. Jag längtar fruktansvärt mycket efter att kunna gå vars jag vill, precis när jag vill, klädd hur jag vill och det utan att kränka någon annans kultur eller osäkra min egen trygghet. För det är farligt, om man inte är street smart. Visst är allting om Nairobbery och allt aningen upphaussat, eller egentligen inte, om man beter sig som om man är rädd och går och kramar sina värdesaker ses man som ett offer för crime. Tar man allt med en nypa salt utan att ta onödiga risker och dumma beslut, då klarar man sig fint. Frihet, den finns, men på ett annat vis. Jag har frihet i att vara independent från mina föräldrar, ta hand om mig själv, ta ansvar och allt därtill.

Men det är friheten av att vakna tidigttidigt på morgonen, snöra på sig springskorna ta med ipoden-minbästaspringkompanjon och SJÄLV ge sig ut på en spring-tänk runda i skogen, som jag saknar. Efter mörkrets inbrott kunna cykla hem. Gå på stan utan att varenda mänskliga varelse är uppmärksam på en och låter en få veta det, trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag längtar efter att vara en i mängden. Ingen som ropar ”mzungu, mzungu” eller ber om pengar, eller mat. Inte ha dåligt samvete för att jag har mer pengar. När jag springer på gatorna är jag hela tiden uppmärksam på min omgivning och spar hela tiden, undermedvetet, kraft för att om jag skulle behöva springa ifrån någon, orka. När jag åker Matatu, ha en liten olust känsla i magen. Knappt märkbar, som jag i början inte kände av, då allt var nytt och spännande.

Åh, trots min lilla bitterhet så vill jag för allt i världen inte ha det här ogjort. Det är det grymmaste året i mitt liv. Jag har sett så mycket, fått göra så mycket, lärt mig så mycket. Jag har alltid varit bra på att se och njuta av små detaljer i min omgivning. Oftaofta får jag rysningar som ilar längs hela ryggraden då jag inser var jag är. Att det är så fint. Idag när det precis spöregnat och solen återigen låg på, då vattenångan steg från taken, det var vackert. Träden på skolgården. Retliga småbråk med försäljare som försöker lura i en mzungu-prices, trots att man klargör, vänligt men bestämt, att man minsann är resident och har koll på de vettiga priserna, inte sagt helt utan stolthet. De galna blixt- och dunderovädren som varvas med sooolen. Listan kan göras lång.

Häromdagen när jag sprang längs järnvägen i Kibera, slummen, satt en familj återsamlade efter dagen i en liten glänta i det höga gräset runt omkring och skrattade och lagade mat på en liten Giko (koleldat triangakök i lera). Uppsamling och catchup efter dagens bestyr. (Jag saknar er, familjen)! Det var fint. Mycket är fint. Det blev ett långt och tänkande inlägg. Nu ska jag undvika att plugga lite till, och gå till Ylva och Hanna.

Fucking A. / M