But then I got high

Definiera vackert. Vad tilltalar människoögat? Vad är det som gör att ett landskap i tusen nyanser av grönt, kolossala berg som reser sig runt om en porlande bäck mitt i tundra är så slående? Kanske symmetrin, kanske det storslagna? I alla fall har jag de senaste fem dagarna hängt i vackerheten, fyra timmar norr om Nairobi, i Mt. Kenya regionen och ekvatorgränsen. I syftet att bestiga Point Lenana (4984 m) Mt. Kenyas andra högsta topp (5000? m). I Onsdags tog vi oss till Old Moses, en liten barack med noll isolering, knakiga träsängar och hål-i-golvet-”toalett”. Där bodde vi under natten och lagade medhavt torrfoder-mat (Cup of Soup & Nudlar) på vårt utkvitterade Trangia-kök. För mitt oslagbara mat&gå-team bestående av Axel, Anna, mig och Joakim var det ingen match. Tidigt nästa morgon skulle vi ta oss till acklimatiserings-campsiten Shiplock . Genom sjukt snyggt tundralandskap med chinchillor(Rått-/Kanin-/bäverdjur (som konstigt nog är närmast släkting med elefanten) )framhoppandes lite varstans, höga berg runt om en (med skymtar av de snötäckta topparna) och bäckar med smältsnö som man drack ur, vandrade vi i 10 timmar. Det var en skön vandring ändock. På Shiplock var det K A L L T och alla kläder jag äger och hade med mig åkte på. Återigen en helt genomblåsbar barack på 4000+ meters höjd. Mumaa. Dagen därpå var en dag för att vänja sig vi höjden så vi chillade runt omkring campsiten och gjorde en utflykt upp på hög höjd för att vänja kroppen vid ännu högre höjd. Otroligt många råkade ut för höjdsjuka, då man troligtvis gått upp i snabbare takt än vad kroppen hunnit anpassa blodkropparna till den tunna luften. Men jag klarade mig fint just då. Natten därpå väcktes vi vid 1 för att i fullmånen gå sista etappen upp till toppen och därifrån se solen gå upp över Afrika. Jag satte på mig långkalsonger, mjukisbyxor, täckbyxor, långkalsongtröja, t-shirt, tunn fleece, patagoniaTJOCK fleece, halsduk, mössa, vantar, pannlampa, Yllestrumpor och feta vandrarkängor, fit for fight. På tom mage (Majoriteten av maten var bortslarvat) skulle jag sedan kämpa mig uppför stenig, brant backe och klättra på klippblock med stup 20 cm ifrån. Hualiga. Jag har ALDRIG ALDRIG förut varit så fruktansvärt utmattad, verkligen utmattad. De sista hundra meterna som sluttade uppåt klarade jag av att ta fem steg i taget och sedan vila. Det var så hemskt. Och mina tår frös sönder, trots att jag är en nordiskviking så var den här kylan outhärdlig. Gråtfärdig och oj, jag kan verkligen inte beskriva känslan för jag har aldrig upplevt den förut, att min kropp känner att den inte orkar och kan ta energi från någonstans inte ens med happy thoughts. Tomt. Sista steget upp på toppen skulle jag häva mig upp, men mina armar svek och en kenyan hissade upp mig istället. Toppen var vacker, molnen låg som en bädd runtomkring, och solen steg upp som mitt ibland dem, långtlångt borta kunde man skymta Kilimanjaro och ett och annat berg som når över molngränsen. Nu i efterhand när jag tänker på det, var det verkligen vackert. Något storslaget och symmetrisk. Men jag hade inte förmåga att njuta av det då, tyvärr. Trötthet, kyla och någon annan märklig o-kämpig känsla tog över. Men nu i efterhand, WOW! Vetskapen om att jag skulle ner samma väg som jag gick upp var BITTER. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde både och. Mest var jag nog arg. För hur vackert det än var kändes det inte så värt att klättra i grått och sten och livsfarlig rullande stenar och klippblock-väg nerför. Kanske nu, men definitivt inte då! Vi lyckades i alla fall ta oss ner, glidandes på fötter och rumpa med händerna som stoppklossar. Sju timmar tog upp och ner vägen och sedan skulle vi hem också. Åh. Vandringen som några dagar tidigare tagit 10 timmar gick fortare nu, tack och lov. Sammanlagt den dagen (igår) har jag gått lika mycket som jag hitintills gjort under hela min livstid. Det var så fruktansvärt äckligt sköönt att komma fram! Jag tyckte om trippen fram tills uppstigningen av sista etappen. Men jag kommer nog aldrig mer frivilligt bestiga höga berg. Ballt att ha gjort. Men fair enough. Natten tillbringade vi på en lodge i Naru Moro (närbelägen stad) (bilvägen Mt. Kenya-Nairobi är farlig att åka på natten) i ett hus som kändes som en amerikansk skräckfilm, off belägen och var sjukt obehagligt på alla sätt och vis, men med sängar! Idag har vi åkt buss hem hela dagen och en spellista med soundtrack från ”Where the wild things are” och ”500 days of summer”, har rullat i min ipod. Musik väljs av sammanhang tror jag. I mitt fall kopplar jag inte alltid till texten och melodin utan när jag hört den och med vem, eller vem som tipsat den. Sammanhang och samband. Mycket är uppbyggt så!

Man får tid att tänka då man vandrar ...

/My

Uppstanning.

Det har varit en bra vecka, trots allt. Adam och Sissela har varit här och gett mig hemmatrygghet då min magklump har sagt mig annat. Och jag har känt. I och med att de kommer utifrån och ser allt med nya perspektiv har jag på nytt öppnat ögonen för allt som är vackert och ballt här i min lilla värld.

Matematik C kursen är numera avslutat, och det är bra. Jag har ingen aning var betyget ska sluta (Och tack pappa för att du berättar att det inte är hela världen).

Vi har shoppat galet på Toimarket, jag har dock hållit i mig någorlunda. Vi har besökt Karen Blixens hus och druckit te i hennes teagarden. Strosat och blivit smutsiga av röd sand. Suttit på en gräsmatta och ätit Samosas (degknyten fyllda med grönsaker eller kött och kryddor).

I lördags var det förberedning inför uppstigningen av Mt. Kenta om några veckor. Vi snörde alla på oss våra kängor och naturprylar och åkte ut en och en halv timma utanför staden till en gammal vulkan, Longonot. Grööönska. Giraffeeeeer. Vi började tidigt och besteg det som vi trodde var berget. När man steg över krönet på toppen öppnade sig en hel vulkankrater, sex km runt, med klippiga berg och stup invid. WOOW. De som tyckte det var nog med klättring för dagen stannade kvar och vaktade väskor för oss andra som gick (läs: klättrade) runt. Det var såå såå såå vackert. Flera gånger hissnade det till i magen och jag var övertygad om att jag skulle dö om jag inte lyckades hålla mig på fötter. Delvis var det flackt så man kunde gå upprätt och delvis var det klätterstrapatser att klamra sig uppför. Vi nådde högsta toppen runt kratern och fortsatte sedan runt till stället vi först trodde var toppen. Överenergi lyckades titta fram och jag kände mig som ett barn som aldrig får nog av att hoppa studsa och klänga på allt som går. Så Adam och jag sprang ner för heeela berget. EXHAUSTED! På kvällen åt vi Elland Antilop på en restaurant och hade det trevligt.

Jag tänker mycket på hemma, och framför allt familj som far till Australien i veckan. Det är jobbigt, men är jättebra för dem. Och jag kommer efter. Även om det är långt till dess. So long.

Så fick också jag en vit vinter.

Jag har åkt skidor, både slalom och telemark (lite extra stolt över det faktiskt). Jag har träffat mina vänner. Jag har haft en underbar jul. Jag har legat sjuk. Jag har fyllt myndig, som förövrigt blev en väldigt lyckad dag, tack. Jag har spelat fotboll. Inte helt utan anledning jag kallar det för bland det roligaste jag vet! Jag har huttrat i vargavintern med Michelingubbe-jackan, randiga långkalsonger och dubbla halsdukar. Jag har ätit mig glad och nöjd på svensk mat. Och bäst av allt, jag har kramat och kramat och återigen kramat på min familj.

Igår flög jag åter. Så nu sitter jag här igen, i mitt lilla, men mycket hemtrevliga rum på Makindi road, Nairobi. Jag har precis pratat med Åsa och hört mig för hur det står till, det var skönt att höra hennes röst. Jag har en gråtklump i halsen, för jag längtar hem. Det här är ingenting dåligt, det är bara det att i höstas då jag for hit var jag så oviss. Jag hade förväntningar och tankar om hur det skulle vara, men fortfarande igen aning. Hela min varelse var fylld av äventyrslust och så vidare. Nu åkte jag tillbaka med vetskapen om vad det här handlar om, bra saker, men ingen förväntan. Jag har mest ångest för att jag vet att jag skulle lika gärna kunnat vara hemma och kramat och luktat på mamma och pappa. Och jag tror inte det funkar att ignorera heller, för klumpen består.

Det ska vara högsommar här, men någonting har slått fel. Det har tydligen regnat den senaste veckan och just nu är det mulet, men ändå varmt. Alla som varit här över lovet är bruna och fina, och jag som brukar tillhöra de brunare får spontana anmärkningar om att jag inte troddes kunna bli blek, eller oooj, vad du är vit. Haha. Vänta bara …

På återseende. / My

The doors that we open and close each day, decide the lives we live.