ny bloggen

Frutansvärt fullt upp sedan senast skrivna rader.

Jag har hunnit avsluta mitt år i Kenya. Det var hemskt men någonstans också dags. Året är det bästa i mitt liv, och de minnen och lärdomar jag samlat på mig där bär jag med mig näranära hjärtat. Alla de band med människor jag knutit för livet är ovärdeliga och jag är såååå glad att JAG HAR VARIT MED OM ALLTING. woow. undrar ni någonting om det är det bara att fråga :), för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det mer än uttrycksord som woow och åh och ahh.

Jag har hunnit landa i Sverige och umgåtts med mina vänner, upplevt svenska sommarnätter och spelat massvis med fotboll under en vecka. Det var fint!

Nu befinner jag mig sedan en vecka tillbaka i Australien dit min familj flyttat och nu också jag. Jag lyckades hinna med världsdelar (Afrika, Europa, Asien och Australien) på mindre än tio dagar. Ganska körigt, men det passar mig bra. Att sitta sysslolös på en och samma plats, big nono.

Här är fint och i och med att denna bloggen har krånglat en heldel och att den heter "mykenyaland" och jag faktiskt befinner mig och kommer befinna mig utanför Kenyas gränser en lång tid framöver, så går det nu att ha koll påmig på http://myzetterquisthelger.blogg.se/ istället.

See you there. /M

Lördag

Det här med slutet, det börjar märkas. Det är en läskig känsla, men ändock är den bra då inget glöms bort att njuta av. Faktiskt, så känns det hemskt att jag ska åka härifrån. De fina människor och band jag funnit och knutit för livet de kommer ju såklart att finnas. Men det som ÄR just nu. Internatliv, a l l a samlade, Nairobi, poolhouse 3c, etc etc DET kommer aldrig igen.

Hurusom är denna helg en långhelg; för det är Madaraka day,som är någon form av frihets/ independence dag. Jag har massa planerat som gud vet vad om jag kommer hinna med. Tennis (som jag fått en sådan otroligt nytändning för, jag och Marie har spelat minst två timmar varje dag sedan förra torsdagen, och det är såå kul!), golf (tänkte ut och prova på en av golfbanorna i staden (5% av Nairobis yta utgörs av golfbanor), trots ej havande av grönt kort), FEKKE NATION vid poolen, Maasaimarket, Down town, 11-års kalas hos kusinen, mat, mera Fekke.

Igår var sista lektionen fysikprov som kändes förvånansvärt bra. Firandet av det började tidigt och sedan for vi ut. Till en jättefashion bar&lounge/café&restaurant som heter ArtCafé och åt och drack lite. Det var grymt trevligt. Därpå ut på ”Sweden goodbye”-nånting på en klubb en bit utanför centrum. Det var kul till en början, sedan tröttnade vi och for hem. Hem till snodda lasangeplattor, olovlig glass och ihopslängd chokladbollssmet.

Idag var jag nere i Down Town och på Maasaimarket och införskaffade i grejer till de mina och mig själv. Jag har blivit en jävel på att pruta måste jag säga, sådan mor sådan dotter… När jag kom hem stod en lyckatillmedtentornaochgrattistilldesomgickbra-godispåse från mina fina kusiner. Jättejättegulligt och jag blev varm i hjärtat! För att fördriva tiden näckade vi i poolen och dusch-bastade. Senare åkte vi till Junktion och köpte popcorn, läsk och uppladdning för eurovision song contest. Jag har inte sett det på fleraflera år, men man blir aldrig så svensk (europeisk) som utomlands. Större delen av internatet satt hoptryckta i sofforna, på golvet och övriga utrymmen i zebraroom och kollade på ett knastrigt svtWORLD i fyra timmar. Åtminstone vann rätt låt, tyskland. Det var mysigt och boarding:it. Några få har åkt till kusten för att lapa sol några dagar. Jag föredrar Nairobi just nu, mycket. Over and out. /My

RiverRafting.

Det här var på riktigt bland det grymmaste, mest roliga och kick-givande jag gjort.

Igår for alla som smetat ut en hejdundrans massa pengar (värt vartenda öre!! Och lite till) med buss upp till Mt. Kenya området, inte för att bestiga berg dock. à Been there done that. Utan för river rafting i White river.

Vi kom dit och blev bjudna på fika. Sedan en genomgång. Först gav instruktörerna bara basic fakta, hjälm, flytväst, båt, paddel och sådant. Sedan hur man skulle gå tillväga om man föll ur, kommandon instruktörerna skulle skrika (forward, hard forward, backward, hard backward, hold tight, down, lean right, lean left etc etc) i båten. Därefter följde en genomgång hur man handskas med djuren som finns, och kan komma in i båten, spindlar och ormar, eller dränka båten, krokodiler och Hippos. Jippie! Om vi var måttligt uppskrämda redan innan, ska vi inte tala om vad vi var efter dessa instruktioner. Hurusom hoppade vi in i bussen och åkte 16 km uppströms, där vi la i båtarna och hoppade i, jag anna ylva hanna och lovisa. Muma. Alltså, DET VAR SÅ FRUKTANSVÄRT MADARACKA KUL! Instruktörerna var sköna och började med att putta i alla för att släppa på nervositeten. Det var perfekt blandning av forsar och fall och lugnare stråk att vila armarna på. Skön båt. Skönt flow. Några djur såg vi inte, bortsett från en bebiskrokodil. Men då fick vi inte vara i vattnet, för där fanns det även Hippos.

Vi hoppade från en 8 m hög bro, kick. Forsade i fall, kick. Kastades i/kastade i, kick. Vaaaacker natur, kick. När vi utmattade hade lagt 1,6 mil bakom oss i fors och kommit fram till slutmålet serverades BBQ, kick.

Detta var bland det roligaste jag gjort och absolut en av de bästa dagarna i Kenya.

Fucking A. /My

Det är kallt.

och här är lite fina bilder på lite fina vänner jag har.

Grotta i Naivasha. Ylva, jag, Klara.
Middag på Talisman.

Anna & Ylva

Anna, haha

korven jag inte för all världens förmögenheter, skulle få för mig att käka.

Om det inte öser ner, så ligger det tungt över staden. Regnet. Det bullrar och smäller. Åskan. Lyser upp himlen i några få sekunder, hela tiden. Blixten. Vägarna är leriga, elektriciteten kommer och går och vattnet i duscharna är och förblir k a l l t.

Nairobi. Kenya. Afrika.

Jag sitter mest hopkurad i någons rum med egengjorda mössor, sjalar och varma te koppar. Luktar, tittar, känner stunden. Som om några veckor är ett minne blott.

Så nu passar jag på. Jag har det fantastiskt. Upp&ner. Ner&upp. puss

Medical examination.

Det är visst inte så lätt som jag trodde, det där med att ta sig till Australien. Missuppfattad kände jag mig.

Igår var jag på Medical examination här i Nairobi, för att få åka på pappas long-stay visa till AUS. Det började med counselling samtal i grupp, där en man gick igenom att dagen skulle komma att bli tuff. Om man kände att någonting var jobbigt kunde man tala ut, och om man inte ville göra det i grupp, så gick det bra att komma till honom efteråt.

Jag hade tänkt mig mer ett sjukhus, ensam. Möte och genomgång av diverse tester osv. På kanske 2 timmar. Men vid det här laget borde jag lärt mig att this is Africa and it wins again (and again). Inga av de papper jag blivit given från Australien och hemifrån var giltiga, då man skulle ha Nairobi-papers. Mitt pass hade jag glömt, som ängel-Hanna kom åkandes med. Och sedan stannade med mig hela dagen. För hela dagen tog det. Vi forslades som en grupp kycklingar mellan olika hus och labb och väntesalar och payment offices. Jag gjorde mitt livs första HIV-test, och förhoppningsvis det sista. Röntgades, bröst-cancer kollades, urintestades, osvosv. Adresser fel, fel fel fel hit och dit. Jag har nog aldrig förut känt mig så dum, och så missuppfattad. Hemskt var det. När jag äntligen 7 timmar senare kom hem var jag så utmattad att jag började gråta framför min u-landkunskap lärare och därmed iof lyckades skjuta upp min deadline för det meeegastora u-landsarbetet vi gör. Imorogn ska jag intervjua en kille på UN-habitat som Åsa och Wille känner och då förhoppningsvis kunna skriva klart projektet. Angående slumupgrading i Africa. Varför slumområden uppstår, hur man handskas med dem, lack på saniteter och rent vatten, hur man får tillgång till dem. Konsekvenser av dessa lösningar. Mmmmm. Jag har x antal sidor och x antal nätter att sitta uppe och skriva dem. Halleluja vad jag återigen överraskar mig själv med hur fruktansvärt dålig jag är på att komma igång med saker förens kvällen innan…

38dagarkvar

Inte mera. Tills mitt år här är slut. Slutspurten börjar kännas både på stämningen på boardingen och skolmässigt. Lärare början inse vad som inte hunnits med och försöker klämma in allt på en och samma gång, det klassiska. Nästa vecka till exempel, har jag fem prov/inlämningar och alla är end-exams. Internatet börjar återigen hitta tillbaka till den sköna jagärsomjagkännerochlever-känslan och folk börjar nog inse att det bannemig inte är så lång tid kvar tillsammans.

Jag är övertygad om att jag kommer bo här, i dessa delar av världen, fler gånger i mitt liv. Dock inte just nu; Inte som ungdom som i varenda kvarkdel av kroppen känner den enorma lusten av liv och av frihet. Då är Nairobi i ett år fair enough. Jag längtar fruktansvärt mycket efter att kunna gå vars jag vill, precis när jag vill, klädd hur jag vill och det utan att kränka någon annans kultur eller osäkra min egen trygghet. För det är farligt, om man inte är street smart. Visst är allting om Nairobbery och allt aningen upphaussat, eller egentligen inte, om man beter sig som om man är rädd och går och kramar sina värdesaker ses man som ett offer för crime. Tar man allt med en nypa salt utan att ta onödiga risker och dumma beslut, då klarar man sig fint. Frihet, den finns, men på ett annat vis. Jag har frihet i att vara independent från mina föräldrar, ta hand om mig själv, ta ansvar och allt därtill.

Men det är friheten av att vakna tidigttidigt på morgonen, snöra på sig springskorna ta med ipoden-minbästaspringkompanjon och SJÄLV ge sig ut på en spring-tänk runda i skogen, som jag saknar. Efter mörkrets inbrott kunna cykla hem. Gå på stan utan att varenda mänskliga varelse är uppmärksam på en och låter en få veta det, trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag längtar efter att vara en i mängden. Ingen som ropar ”mzungu, mzungu” eller ber om pengar, eller mat. Inte ha dåligt samvete för att jag har mer pengar. När jag springer på gatorna är jag hela tiden uppmärksam på min omgivning och spar hela tiden, undermedvetet, kraft för att om jag skulle behöva springa ifrån någon, orka. När jag åker Matatu, ha en liten olust känsla i magen. Knappt märkbar, som jag i början inte kände av, då allt var nytt och spännande.

Åh, trots min lilla bitterhet så vill jag för allt i världen inte ha det här ogjort. Det är det grymmaste året i mitt liv. Jag har sett så mycket, fått göra så mycket, lärt mig så mycket. Jag har alltid varit bra på att se och njuta av små detaljer i min omgivning. Oftaofta får jag rysningar som ilar längs hela ryggraden då jag inser var jag är. Att det är så fint. Idag när det precis spöregnat och solen återigen låg på, då vattenångan steg från taken, det var vackert. Träden på skolgården. Retliga småbråk med försäljare som försöker lura i en mzungu-prices, trots att man klargör, vänligt men bestämt, att man minsann är resident och har koll på de vettiga priserna, inte sagt helt utan stolthet. De galna blixt- och dunderovädren som varvas med sooolen. Listan kan göras lång.

Häromdagen när jag sprang längs järnvägen i Kibera, slummen, satt en familj återsamlade efter dagen i en liten glänta i det höga gräset runt omkring och skrattade och lagade mat på en liten Giko (koleldat triangakök i lera). Uppsamling och catchup efter dagens bestyr. (Jag saknar er, familjen)! Det var fint. Mycket är fint. Det blev ett långt och tänkande inlägg. Nu ska jag undvika att plugga lite till, och gå till Ylva och Hanna.

Fucking A. / M

Zanzibar - ja tack

Lördag, tidig morgon klockan 05 tog vi - Anna, Amanda och jag – en taxi ner till Down town för att sätta oss på en buss mot Dar es Salaam, Tanzania. Efter otrooligt krånglig gränsövergång (då man går av bussen för att vandra över gränsen och på vägen fixa med alla immigrationpapers) och en relativt smärtfri bussresa både på asfalt och bumb&skumb-grus passager (tanzanianskavägar verkade dock mer underhållna än de kenyanska) förbi både Arusha och Moshi kom vi tillslut 18 timmar senare fram till hamnstaden. Vi tog in på ett skabb-hostel och åkte morgonen därpå med en snabb färja över till Stonetown och Zanzibar. Tyvärr regnade det så vi skippade att utforska den annars så omtalade staden och åkte istället direkt till norra ön, till en strand som heter Nungwi och där Axel, Daniel och Claes redan höll till.

Vi bodde på ett fint hotell med halv pension. Till frukost var det ingen buffé som vi hade hoppats, utan man fick in en meny med tre s.k. plates. En frukttallrik, en med olika äggkonstellationer och en bakery plate. Problemet var bara att om man på ägg-tallriken valde French toast som är gjort utav ägg OCH toast, då hade man redan förbrukat sin bakery del. Lite skrattretande.

Annars var det underbart. Vi bodde precis vid havet, med hängmattor och andra softa chillplatser all over. Bao-spelet, liknande kallaha fast roligare, användes flitigt. Om dagarna gick vi till en fin strand en bit bort och dyrkade solen. Nästan alla dagar var det fint väder, och då det regnade var det ändå varmt som i en bastu. Middagarna varierade vi på ett antal olika restauranter, gott och billigt var det också - ett rejält mål mat för under 60 kronor.

Sista dagen hyrde vi mopeder, eller lättviktsmotorcyklar och åkte till en megafin strand på östra Zanzibar. Först var vi tvungna att ta oss igenom x antal poliskontroller, ett där vi skulle skaffa licence. I dessa poliser tuttade vi i att vi i Sverige inte behöver körkort för moppe och motorcykel och därför inte hade något, när vi i själva verket glömt allt som heter id och körkort. (lugn mamma, alla hade körkort utom jag, och jag satt bakpå och njöt, bara.) De sa att vi inte behövde betala för att få små skrivmaskinsskrivna papperslappar som kallades licence, utan tyckte att vi skulle ge honom pengar, men då som bistånd, väldigt diskret. Nästa polischeck visade det sig att poliserna innan skrivit på körkortsbevisen att vi bara fick köra i Nungwi, norra delen. En häftig diskussion utbröt och tillslut ville han ha betalt 10000 TZS (~60 kr) för att ge oss rådet att vi vid följande poliskontroller bara skulle prata svenska, inte ett ord som antydde att vi kunde engelska. Då skulle det bli enklare. Jahaja. Nedrans korrumperade land. Naturen vi sedan åkte igenom var sjuk, påminnde om en babar-djungel. Vi hamnade på den där fantastiska stranden och mådde bra. På kvällen tog vi oss hemmåt och hamnade på en bar där vi dansade galet för att sedan fara hem och hänga på verandan.

Morgonen därpå nalkades hemfärd. Tack och lov skulle vi flyga hem till Nairobi. Ännu mera tack och lov för det, då jag vaknade kallsvettig och inte på topp. Amanda och jag gick upp till frukosten och jag fick i mig en halv vatten melon och vatten. Sedan gick jag och la mig och började frossa, svettas, frysa, yra, ont precis överallt osv. Oro över Malaria eller andra subtropiska sjukdomar gjorde det hela värre, då jag också var rädd. Flygresan var HEMSK. Under mellanlandningen i Mombasa (deras fantastiska system med att man måste gå ut ur planet, checka om alla väskor och gå igenom alla immigration papper för hundratredje gången) fick jag åka wheelchair. Först fick jag heller inte boarda planet, så då var jag tvungen att besöka en läkare som baddade mig med en smutsig trasa och gav mig två knallrosa och ett dussin röd-gula läskiga piller som hon propsade på att jag skulle ta i hennes närvaro så hon såg att jag fick i mig dem. Tyvärr fanns inget vatten så vi var verkligen tvungna att vänta med att ta dem först på planet. Naturligtvis tog jag dem inte. Väl i Nairobi åkte vi in till sjukhuset och det visade sig vara ingenting, någon bakterie i magen vill jag minnas. Amanda var guld. Lionie (boarding-förälder) var också hon guld. Och Wille kom efter ett tag och var också han guld. Amanda och jag for hem till Willes och hängde där tills jag blev frisk. Amanda åkte hem på söndag kväll, och det är tomt. Men fint som snus att hon kom hit. Trots snörpligt slut var resan fin, Zanzibar vackert och energin påfylld.

/M

AmandaKusin gästbloggar!

Nu sitter jag här i Kenyaland. Resan startade igår klockan 17:30. Lite nervöst, lite spännande, väldigt roligt. Träffade Fredric i Amsterdam och slapp göra den långa flygningen på egen hand. Trevlig prick.

NU ca 10 timmar senare sitter jag i Mysans säng, äter svenskt godis och lyssnar på skinnylove. Det är betydligt varmare än i hemmaland och jag börjar tvivla på att jag någonsin den här veckan kommer få något projektarbete gjort.

Imorgon blir det mer resande och vi beger oss till Tanzania med buss. Det här blir en bra vecka känns det som.. Snart ska vi enligt My få lite mat i alla fall, jag är hungrig som vanligt och kusiner som vi är gäller det samma för My..

Utanför regnar det, men det här är en helt annan sak än Boråsregn vill jag lova.

Nu ska jag umgås med min alltför sällan träffbara kusin. :)

Jag mår bra. Kram a.

ja.

Sakta men säkert börja pressen&stressen sina. Skolan har varit, ursäkta, förjävla hektiskt de senaste veckorna, men har nu kommit in ett skönt tempo med endast ett prov per vecka och inte längre trettiofem. Skolmässigt går det bra, och jag gör bra ifrån mig och är nöjd med det mesta. Läxis utnyttjas kanske inte så mycket som den borde, men jag får ju grejerna gjort. Förr eller senare. Mest troligt senare.

Regnperioden är definitivt här, det regnar varje natt och tro det eller ej, mitt tak har blivit fixat. Så jag kan njuta av regnet, som faktiskt är ganska mysigt, och slippa behöva oroa mig för att plastpåsen jag ställt under läckan ska börja läcka ut den också och göra allt blött. Varje morgon har jag en liten undulat med lång gul stjärt som pickar på min fönsterruta. Jag ska nog lägga ut lite knäckebrödssmulor (som jag förunderligt lyckats spara på) så kanske den blir glad. Matproblemen har vi tagit tag i och skapat ett matråd, äntligen, och dessa dagar har jag suttit med en matlista och skrivit recept och gett förslag till april månads matsedel.

På fredag kommer Amanda, min kusin, hit och gör staden osäker. Jag har längtat så fruktansvärt och det ska bli ruuligt. Dock får hon inte hänga i Najjan så väldans länge, utan vi ska fara vidare med megalång-åktids-buss till Tanzania och Zanzibar tillsammans med Anna, Axel, Daniel och Claes. Jag tror det blir grymmers. Med förhoppningsvis lite sol, strand, återupphämtning och galenskaperheter.

Snabb update. So long.

Mysan

här är förresten min spotifylista. Vet inte hur pass organiserad den är, men sköna låtar finns det gott om! Enjoy.

bubblan

Morfar berättade för länge sedan om en bubbla som ens föräldrar utgör, som man till en början är en del av. Inte bara poff, utan successivt via upptäckter och utveckling, så bryter man sig loss från den och blir en egen bubbla. Mer självständig, men fortfarande med kontakt till föräldrabubblan som utgör tryggheten.

Jag tänkte på det precis. Och det ligger mycketmycket sanning bakom det.

puss. (och tack morfar).

Therapy as in knitting, running, nailpolish and reading.

Yo people.

Idag är det lördag den 20 mars 2010, jag sitter i mitt rum. En spellista med alltfrån Regina Spektor, Bob Dylan och Janis Joplin till Promoe, Röyksopp och soundtrack från Slumdog millionar fyller rummet med sköna toner. Klockan är bara, oj, den var visst mycket mer än vad jag trodde, 12. Jag vaknade tidigt imorse av byggarbetarna på tomten bredvid som jobbar dag och natt, 7 dagar i veckan. Hammaren och borren eller vad det är, som gör det omöjligt att ens höra vad man tänker, verkar dock bara åka fram ungefär 7-8 på morgonen…

Nåja, ett morgonpiggare internat blir konsekvensen. Något som inte gör mig så mycket då jag i vanliga fall brukar vara den där irriterande morgonpigga saken, som studsar runt mellan alla rummen, lite för tidigt, och försöker dra upp den ena och den andra, i rent behov av sällskap.

Igår var det min absoluta hatmat här på skolan, pannbiff med lök och äckel-stekt potatis. Kan låta gott, men det är det inte. Jag gick till Nakumatt för att köpa tonfisk och pasta, men fastnade på Meditarreano där jag och Stefano delade på en megamegagod pizza con prosciutto di parma. Det var det godaste jag ätit på sjukt länge.

Jag hittade en mörk choklad på Nakumatt igår, som jag hunnit äta upp. Imorse var jag och sprang på Impala, efter mammas friidrottsprogram. Det gick lätt och var roligt. Jag var pigg i benen och har lånat Annas ”studs”-nike springskor då mina egna har crackilackat totalt. 450 och 200 meters intervaller.

Sedan igår kväll, då i princip hela internatet satt i zebra room och stickade/lärde sig sticka, är jag fast. Jag hade glömt bort hur lugnande och roligt det var! Redan har jag hunnit göra x antal coola hippieband och fler lär det bli. Imorse gjorde jag ett till. Garnet börjar sina så nu har jag skickat Hanna till Yaya center att inhandla ett till åt mig.

Jag har dessutom hittat ett väldans bra nagellack a lá Kenya, det kostar endast 70 ksh (7 kronor), sitter som sten är lätt att måla på. Jätteroligt att sitta och pilla med när det finns tusen andra saker som jag egentligen borde göra. Men jag resonerar att så länge jag får dem gjorda utan eller under tidspress så är det bara bra. Lite som Stinas lugnande effekt av att raka benen är för mig att måla naglarna, tror jag. Och att sticka. Och att springa. Och att läsa, min fantastiska bok med short novels av Ernest Hemingway. Igår låg jag i skuggan under ett av de fina träden på skolan, med min fina bok och läste medans vinden fläktade och med fina, andra läsande människor omkring mig. Det var bra, och jag var lycklig. Jag är i och för sig ofta lycklig. När jag väl tar mig tid och kollar mig omkring, luktar lite, ser, lyssnar och tar in, så inser jag vilket förbaskat underbart liv jag lever. Egentligen. Och jag är nöjd.

- I solemnly swear I am up to no good.

/ My

Två av de ballersa homemade-hippiebanden.

Trubbel, dubbeltrubbel!

Inatt vid klockan 12, då det afrikanska megaovädret var det enda man kunde tänka, höra eller se, med åskan som slog ner med buller och brak så hela huset skakade, med blixten som verkligen lyste upp hela Nairobi och dess omkringliggande landskap och med regnet dundrande mot taket och gjorde aaaallt blött. Då, klockan tolv, började mitt tak läcka in. Inte en vuxen eller händig människa gick att få tag på så jag pallrade upp med plastpåse och sophink för att samla upp droppandet från taket (inte översvämnings-droppande men kontinuerligt stora fallande droppar från taket bara).

Imorse gick jag till boardingen och talade om det här för att de skulle kunna åtgärda det. De tyckte att jag skulle skriva en need-to-repair-lapp. En sådan lapp lämnas till vaktmästarna och så kommer de och fixar. MEN i Kenyanskt tempo, vilket kan vara alltifrån 3 dagar till 4 veckor, oavsett om man är på och påminner dem konstant eller skriver 40 tusen till need-to-repair:isar. Jag tyckte det var lite absurt, då denna fråga var urgent, men ingenting mer kunde göras fick jag till svar. Hela dagen väntade jag på att de skulle komma, det hade tack och lov slutat regna, men läckan består så när det börjar regna igen, kommer läckandet fortskrida. Återigen gick jag och påminde dem. Ingenting hände.

Vid middagstid tog jag upp det igen och fick den här gången till svar att det varit så regnigt så ingen kan gå upp på taket. Problemet är att det just nu är regnperiod och detta innebär att varenda kväll, natt och morgon kommer det regna. Så om ingen kan gå upp på taket då det regnar eller har regnat kommer ingen någonsin kunna gå upp de närmsta 3 månaderna, och det kommer fortsätta att läcka i mitt tak och jag kommer fortsätta att få ha en sophink med en plastpåse precis bredvid sängen för att samla upp vatten i. Detta klargjorde jag för nästa boarding förälder, tänkte att, få fler involverade kanske kan få någonting att hända. Men han tyckte absolut inte att det var boardingens uppgift att hjälpa mig att lösa det här.

Jag förstår inte riktigt hur det är ska gå till? Med varken det sega tempot i att få någonting gjort, de otroligt handelsfattiga och nån-annan-ismen-dyrkande boarding föräldrarna eller läckan i taket under den pågående regnperioden… Irriterad är jag! Bara att konstatera.

Lov.

Tio minuter innan utgång, första fredagen på lovet, fick jag via Bergmarks tag på ett nummer till något hus på Diani Beach, Mombasa. Vi ringde och en kvinna sa att hon hade rum för oss de tre närmsta nätterna. PJUHEW, då hade vi någonstans att bo. Nästa morgon, tidigt, åkte vi, Jag, Rickard, Anna och Ylva, ner till Down Town för att ta en buss vi hoppades hade plats för oss, ner till Mombasa. Det var Valentine-prices och för 9 timmar i buss betalade vi 75 kr var. Ganska knasigt.

Trötta och utmattade körde vi in på gården och paradiset öppnade sig. Det är mig fortfarande helt obegripligt hur vi, 4 fattiga studenter, kunde och fick möjligheten att bo i det där huset. Otroligt fräscht inrett, med eget kök (egen kock om man ville och hade råd), 4 sovrum med två dubbelsängar i varje, världens största veranda och 20 m från havet. Dagarna långa chillade vi i både solen och skuggan, åt fruktsallader och hade sisten-i-tävlingar till havet.

En dag var elen borta, och magarna kurrade i kapp. Vi började fundera hur vi skulle lyckas fixa mat, och rätt som det var gick elen igång igen och lyckan var stor. Inte förens några dagar efteråt insåg vi att köket var utrustat med en gasspis som inte kräver någon el överhuvudtaget. Tabbe.

Kvällarna tillbringade vi på verandan, fullt med tända ljus och skön musik ur ipodhögtalarna. Någon kväll fick vi besök av Agnes, Jenny, Unn, Amanda och Madde som bodde några kilometer bort. En annan gick vi ut, men tappade tagget ganska snart så fort vi kom dit och såg tjocka ryska farbröder klänga på unga vackra afrikaner och det såg inte det minsta ömsesidigt ut. Äckligt och vi prioriterade veranda-chill resterande dagar.

Vi kunde knappt sluta säga salamisalami och ressällskapet var optimalt. Vi alla hade samma värderingar, ekonomiska plan och konstant skön stämning. Bingo! Tre dagar gick fort och återigen stod vi utan boende, då Anna och Rickard under en handlingsrunda hittade ett Guesthouse. En bit från stranden ägde en söt liten tysk tant ett compound var vi flyttade in. Vi åt ute på en italiensk-himmelsk-restaurant, hängde i skuggan på stranden, lekte i vattnet och njöt. En kväll åkte vi hem till Bergmarks som numera bodde på samma område och i ett likadant hus som vi gjorde i början, och åt middag. Otroligt trevligt. Morgonen därpå skulle vi åka hem, men jag bestämde mig för att stanna i två dagar extra och då bo hos Bergmarks. Nyköpings sammanträde då bortsett från familjen Bergmark, även Olle och Adam bodde där. Och en dag även Julia och Ludvig. Vi snorklade på paradiseislands, spelade det kalaha-liknande öst afrikanska spelet Baou, läste, umgicks och jag mådde bra. Fruktansvärt bra! Mikael, Olle och jag tog nattbuss hem till Nairobi på fredagsnatten och lördagen spenderades i Down Town på en marknad var jag cashade in prylar till större pengavärde än vad min resa sammanlagt gick på. Ops! Nästnästföljande dag kom Gustens och Julia och Ludvig åter till Nairobi. Vi åt på Java och sedan fick Toimarket en visit. Nu har alla svenskar och fina nyköpingsbor åkt hem. Och det känns faktiskt lite tomt. Åtminstone efter Sissela och Adam, som ändå funnits i närheten titt som tatt sedan i januari. Tack, för att ni pallrade er ner hit till mig. Mega!

"Rainy season is here, and will continue for just another 3 month" stod det på tavlan, denna härliga måndag då skolan återigen drog igång. Det är ganska kallt ( för att vara på ekvatorn ) och regnar på nätter och morgnar. Bra för mina mystiskt värme-prickar jag får på kroppen så fort jag blir varm (symptom från mombasa).

♥

/ My

I brist på tid och diciplin nog att sätta mig ner och skriva ett blogginlägg, får det bli lite bilder från mina senaste äventyr. Keep up!

Ludvig och jag i ett tygparadis.

Påväg upp Mt. Kenya

Model UN, viktigprettar

snorkling

Anna, ylva under palm.

stå på händer, på diani beach, Mombasa

skallepärs skutt på branten Mount Longonot.

"converse store" på toi-market.

Assembly hall på Model UN

en ganska lycklig tjej vid havet.

igen stå på händer.

chilla galet på en fin veranda.

Sisel studerar en megagod krabba.

Julia är den lilla sjöljungfrun.

Argentina, MODEL UN.

IT-day

Idag hade vi den stora debatten och den gick bra. Vi vann, typ. Eller fick igenom det vi ville vilket var grymt. Jag har upptäckt hur fruuuuktansvärt svårt det är att improvisera på formell engelska och få ut exakt det man vill ha sagt under en cross fire = pressssssss. Svårt. Men trots att mycket gick bort av vad min hjärna på svenska ville ha sagt, försvann brainfreezen lite då och då och då kunde jag hugga. MEGAroligt! Model UN har visat sig vara otroligt roligt, något jag i början av veckan aldrig skulle kunnat föreställa mig. Att debattera i fina salar, med videokamrer och mic:ar, rösta och höra andras åsikter. Fantastiskt roligt, och jag önskar, verkligen önskar, att jag någongång i mitt liv får chansen att göra det här igen. Lite varmare i kläderna och lite mer förberedd.

Idag har jag varit på Yaya center och än en gång besökt bokhandeln på second floor. En fullproppad bookstore med en mysig och fruktansvärt kunnig-på-sin-sak/eldsjäls-indier som ägare och fundare av den. Från topp till tå är hela rummet fylld med böcker på alla kanter och håll, och mitt i är personalrummet/lagret-dörren som påminner om dörren upp till grevens tillhåll i Mysteriet på Greveholm, Man pressar lite på en bokhylla, så snurrar den och så öppnas ett nytt rum. Dessutom finns en avdelning med used-books. Där är begagnade böcker som säljs för en billig penning.

Faktum är att det här är min favoritbutik i hela världen, var jag kan strosa i oändligt många timmar. Dagens inköp var utöver det vanliga, då jag hittade en used John Fowles-bok ( författaren av The Magus eller Illusionisten som är den bästa bok jag någonsin läst) som hette Daniel Martin, en Paolo Coehlo – Veronica decides to die och Ernest Hemmingway – The first forty-nine stories. Dessa har gjort min dag. Plus en ny upptäckt uteplats på mitt favorit café men enligt mig stans godaste kaffe, Alexandré. Bra dag. Och nu ska jag sova, men först läsa lite. Resolutioner och Daniel Martin. Det blev en ganska oklar text, nu när jag läser igenom. Men jag är entusiastisk och då blir det lätt så.

Godnatt

MODEL United Nation

Den här veckan ska jag mestadels hänga ute på UN Habitat som ligger i norra delen av staden. Så jag tänkte att jag skulle förklara varför.

Jag läser en kurs som heter Model UN, (ett FN-rollspel på svenska). East African Model United Nations är den fina benämningen på hela kalaset. Det är den näst största i världen (efter N.Y) och ca 2000 skolungdomar deltar.

Man blir som delegat tilldelad ett land att representera tillsammans med tre andra från samma skola. Jag är Argentina tillsammans med Anna, Axel och Lovisa och ska därmed stå för allt som kan gynna Argentina och passar den argentinska ideologin. Man blir tilldelad ett ämne, politics, human rights, ecolocy/environmental issues eller i vårt fall economics.

Sedan i höstas har vi arbetat med att skriva en resolution, typ ett lösningsförslag på ett problem. På fruktansvärt formell engelska ska den innehålla allt från problematisering, artighetsfraser och ekonomiska lösningsförslag till en konkret lösning och debatterings materiel.

Att öka export av biogaser tillverkat på råmaterial som har kapacitet att växa på torra slätter eller inte påverkar landets domestiska matproduktion, i argentina och syd amerika var innehållet i vår resolution. Den gick tyvärr inte igenom då ett av de inledande orden i preamble clauses (fakta/för-texten) var fel (”Aware of” hade vi skrivit ”Also Aware Of”). Så strikt är det. Läskigt och ovant för en försiktig svensk.

I alla fall, ska jag och alla dessa ungdomar följande dagar sitta i olika sessions och lyssna på resolutioner, debatera för och emot och tillsammans med alla de andra delgegaterna komma fram till vilka resolutioner som går vidare till general assembly. Den stora assemblyn när alla fyra sessions (ekonomi,politik,miljö och mänskliga rättigheter) slås ihop och som tillsammans, som i riktiga FN, ska besluta och debatera och allt vad det heter.

Dessutom har det för Argentina tillkommit ett case i International Court of Justice, där vi ska ha cross fire debatt mor Uruguay gällande byggandet av två pappersmassebruk i Uruguay floden. Att debatera inför tusentals personer på ett främmande språk känns MEGAnervöst. Men jag börjar bli rätt påläst inom ämnet och tror att det kan lösa sig. Om inte annat är det en god erfarenhet. Så trots mycket jobb inför och under och många otroligt stränga regler (tilltals, ordning, klädsel osv) så ska det bli roligt!

/ My

Sunrise på toppen av Mt.Kenya, lördag 30 Januari.

Den kvava luften som bidragit till den ofantliga värmeböljan som rådigt de gångna dagarna, börjar dra ihop sig till åska. Klockan är 17 och det låter på avstånd som om ett Afrika-oväder är på intåg. Mysigt.

Nu funkar ä n t l i g e n internet någorlunda felfritt i mitt lilla rum på hörnet av hörnet.

Så nu kan jag skypa/maila/skriva blogg/plugga och andra väsentliga saker.

Uppmaning : skapa ett skypekonto så jag lättare kan hålla kontakten med hemmavid. Och lägg till mig. Myzetterquisthelger

Imorgon far jag och Hanna uppåt i landet och innåt i Afrika, mot Viktoriasjön för att hälsa på Sisel&Adam, det är bra! /My

But then I got high

Definiera vackert. Vad tilltalar människoögat? Vad är det som gör att ett landskap i tusen nyanser av grönt, kolossala berg som reser sig runt om en porlande bäck mitt i tundra är så slående? Kanske symmetrin, kanske det storslagna? I alla fall har jag de senaste fem dagarna hängt i vackerheten, fyra timmar norr om Nairobi, i Mt. Kenya regionen och ekvatorgränsen. I syftet att bestiga Point Lenana (4984 m) Mt. Kenyas andra högsta topp (5000? m). I Onsdags tog vi oss till Old Moses, en liten barack med noll isolering, knakiga träsängar och hål-i-golvet-”toalett”. Där bodde vi under natten och lagade medhavt torrfoder-mat (Cup of Soup & Nudlar) på vårt utkvitterade Trangia-kök. För mitt oslagbara mat&gå-team bestående av Axel, Anna, mig och Joakim var det ingen match. Tidigt nästa morgon skulle vi ta oss till acklimatiserings-campsiten Shiplock . Genom sjukt snyggt tundralandskap med chinchillor(Rått-/Kanin-/bäverdjur (som konstigt nog är närmast släkting med elefanten) )framhoppandes lite varstans, höga berg runt om en (med skymtar av de snötäckta topparna) och bäckar med smältsnö som man drack ur, vandrade vi i 10 timmar. Det var en skön vandring ändock. På Shiplock var det K A L L T och alla kläder jag äger och hade med mig åkte på. Återigen en helt genomblåsbar barack på 4000+ meters höjd. Mumaa. Dagen därpå var en dag för att vänja sig vi höjden så vi chillade runt omkring campsiten och gjorde en utflykt upp på hög höjd för att vänja kroppen vid ännu högre höjd. Otroligt många råkade ut för höjdsjuka, då man troligtvis gått upp i snabbare takt än vad kroppen hunnit anpassa blodkropparna till den tunna luften. Men jag klarade mig fint just då. Natten därpå väcktes vi vid 1 för att i fullmånen gå sista etappen upp till toppen och därifrån se solen gå upp över Afrika. Jag satte på mig långkalsonger, mjukisbyxor, täckbyxor, långkalsongtröja, t-shirt, tunn fleece, patagoniaTJOCK fleece, halsduk, mössa, vantar, pannlampa, Yllestrumpor och feta vandrarkängor, fit for fight. På tom mage (Majoriteten av maten var bortslarvat) skulle jag sedan kämpa mig uppför stenig, brant backe och klättra på klippblock med stup 20 cm ifrån. Hualiga. Jag har ALDRIG ALDRIG förut varit så fruktansvärt utmattad, verkligen utmattad. De sista hundra meterna som sluttade uppåt klarade jag av att ta fem steg i taget och sedan vila. Det var så hemskt. Och mina tår frös sönder, trots att jag är en nordiskviking så var den här kylan outhärdlig. Gråtfärdig och oj, jag kan verkligen inte beskriva känslan för jag har aldrig upplevt den förut, att min kropp känner att den inte orkar och kan ta energi från någonstans inte ens med happy thoughts. Tomt. Sista steget upp på toppen skulle jag häva mig upp, men mina armar svek och en kenyan hissade upp mig istället. Toppen var vacker, molnen låg som en bädd runtomkring, och solen steg upp som mitt ibland dem, långtlångt borta kunde man skymta Kilimanjaro och ett och annat berg som når över molngränsen. Nu i efterhand när jag tänker på det, var det verkligen vackert. Något storslaget och symmetrisk. Men jag hade inte förmåga att njuta av det då, tyvärr. Trötthet, kyla och någon annan märklig o-kämpig känsla tog över. Men nu i efterhand, WOW! Vetskapen om att jag skulle ner samma väg som jag gick upp var BITTER. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde både och. Mest var jag nog arg. För hur vackert det än var kändes det inte så värt att klättra i grått och sten och livsfarlig rullande stenar och klippblock-väg nerför. Kanske nu, men definitivt inte då! Vi lyckades i alla fall ta oss ner, glidandes på fötter och rumpa med händerna som stoppklossar. Sju timmar tog upp och ner vägen och sedan skulle vi hem också. Åh. Vandringen som några dagar tidigare tagit 10 timmar gick fortare nu, tack och lov. Sammanlagt den dagen (igår) har jag gått lika mycket som jag hitintills gjort under hela min livstid. Det var så fruktansvärt äckligt sköönt att komma fram! Jag tyckte om trippen fram tills uppstigningen av sista etappen. Men jag kommer nog aldrig mer frivilligt bestiga höga berg. Ballt att ha gjort. Men fair enough. Natten tillbringade vi på en lodge i Naru Moro (närbelägen stad) (bilvägen Mt. Kenya-Nairobi är farlig att åka på natten) i ett hus som kändes som en amerikansk skräckfilm, off belägen och var sjukt obehagligt på alla sätt och vis, men med sängar! Idag har vi åkt buss hem hela dagen och en spellista med soundtrack från ”Where the wild things are” och ”500 days of summer”, har rullat i min ipod. Musik väljs av sammanhang tror jag. I mitt fall kopplar jag inte alltid till texten och melodin utan när jag hört den och med vem, eller vem som tipsat den. Sammanhang och samband. Mycket är uppbyggt så!

Man får tid att tänka då man vandrar ...

/My

Uppstanning.

Det har varit en bra vecka, trots allt. Adam och Sissela har varit här och gett mig hemmatrygghet då min magklump har sagt mig annat. Och jag har känt. I och med att de kommer utifrån och ser allt med nya perspektiv har jag på nytt öppnat ögonen för allt som är vackert och ballt här i min lilla värld.

Matematik C kursen är numera avslutat, och det är bra. Jag har ingen aning var betyget ska sluta (Och tack pappa för att du berättar att det inte är hela världen).

Vi har shoppat galet på Toimarket, jag har dock hållit i mig någorlunda. Vi har besökt Karen Blixens hus och druckit te i hennes teagarden. Strosat och blivit smutsiga av röd sand. Suttit på en gräsmatta och ätit Samosas (degknyten fyllda med grönsaker eller kött och kryddor).

I lördags var det förberedning inför uppstigningen av Mt. Kenta om några veckor. Vi snörde alla på oss våra kängor och naturprylar och åkte ut en och en halv timma utanför staden till en gammal vulkan, Longonot. Grööönska. Giraffeeeeer. Vi började tidigt och besteg det som vi trodde var berget. När man steg över krönet på toppen öppnade sig en hel vulkankrater, sex km runt, med klippiga berg och stup invid. WOOW. De som tyckte det var nog med klättring för dagen stannade kvar och vaktade väskor för oss andra som gick (läs: klättrade) runt. Det var såå såå såå vackert. Flera gånger hissnade det till i magen och jag var övertygad om att jag skulle dö om jag inte lyckades hålla mig på fötter. Delvis var det flackt så man kunde gå upprätt och delvis var det klätterstrapatser att klamra sig uppför. Vi nådde högsta toppen runt kratern och fortsatte sedan runt till stället vi först trodde var toppen. Överenergi lyckades titta fram och jag kände mig som ett barn som aldrig får nog av att hoppa studsa och klänga på allt som går. Så Adam och jag sprang ner för heeela berget. EXHAUSTED! På kvällen åt vi Elland Antilop på en restaurant och hade det trevligt.

Jag tänker mycket på hemma, och framför allt familj som far till Australien i veckan. Det är jobbigt, men är jättebra för dem. Och jag kommer efter. Även om det är långt till dess. So long.

Så fick också jag en vit vinter.

Jag har åkt skidor, både slalom och telemark (lite extra stolt över det faktiskt). Jag har träffat mina vänner. Jag har haft en underbar jul. Jag har legat sjuk. Jag har fyllt myndig, som förövrigt blev en väldigt lyckad dag, tack. Jag har spelat fotboll. Inte helt utan anledning jag kallar det för bland det roligaste jag vet! Jag har huttrat i vargavintern med Michelingubbe-jackan, randiga långkalsonger och dubbla halsdukar. Jag har ätit mig glad och nöjd på svensk mat. Och bäst av allt, jag har kramat och kramat och återigen kramat på min familj.

Igår flög jag åter. Så nu sitter jag här igen, i mitt lilla, men mycket hemtrevliga rum på Makindi road, Nairobi. Jag har precis pratat med Åsa och hört mig för hur det står till, det var skönt att höra hennes röst. Jag har en gråtklump i halsen, för jag längtar hem. Det här är ingenting dåligt, det är bara det att i höstas då jag for hit var jag så oviss. Jag hade förväntningar och tankar om hur det skulle vara, men fortfarande igen aning. Hela min varelse var fylld av äventyrslust och så vidare. Nu åkte jag tillbaka med vetskapen om vad det här handlar om, bra saker, men ingen förväntan. Jag har mest ångest för att jag vet att jag skulle lika gärna kunnat vara hemma och kramat och luktat på mamma och pappa. Och jag tror inte det funkar att ignorera heller, för klumpen består.

Det ska vara högsommar här, men någonting har slått fel. Det har tydligen regnat den senaste veckan och just nu är det mulet, men ändå varmt. Alla som varit här över lovet är bruna och fina, och jag som brukar tillhöra de brunare får spontana anmärkningar om att jag inte troddes kunna bli blek, eller oooj, vad du är vit. Haha. Vänta bara …

På återseende. / My

The doors that we open and close each day, decide the lives we live.