Jag har åkt skidor, både slalom och telemark (lite extra stolt över det faktiskt). Jag har träffat mina vänner. Jag har haft en underbar jul. Jag har legat sjuk. Jag har fyllt myndig, som förövrigt blev en väldigt lyckad dag, tack. Jag har spelat fotboll. Inte helt utan anledning jag kallar det för bland det roligaste jag vet! Jag har huttrat i vargavintern med Michelingubbe-jackan, randiga långkalsonger och dubbla halsdukar. Jag har ätit mig glad och nöjd på svensk mat. Och bäst av allt, jag har kramat och kramat och återigen kramat på min familj.
Igår flög jag åter. Så nu sitter jag här igen, i mitt lilla, men mycket hemtrevliga rum på Makindi road, Nairobi. Jag har precis pratat med Åsa och hört mig för hur det står till, det var skönt att höra hennes röst. Jag har en gråtklump i halsen, för jag längtar hem. Det här är ingenting dåligt, det är bara det att i höstas då jag for hit var jag så oviss. Jag hade förväntningar och tankar om hur det skulle vara, men fortfarande igen aning. Hela min varelse var fylld av äventyrslust och så vidare. Nu åkte jag tillbaka med vetskapen om vad det här handlar om, bra saker, men ingen förväntan. Jag har mest ångest för att jag vet att jag skulle lika gärna kunnat vara hemma och kramat och luktat på mamma och pappa. Och jag tror inte det funkar att ignorera heller, för klumpen består.
Det ska vara högsommar här, men någonting har slått fel. Det har tydligen regnat den senaste veckan och just nu är det mulet, men ändå varmt. Alla som varit här över lovet är bruna och fina, och jag som brukar tillhöra de brunare får spontana anmärkningar om att jag inte troddes kunna bli blek, eller oooj, vad du är vit. Haha. Vänta bara …
På återseende. / My
The doors that we open and close each day, decide the lives we live.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar