Zanzibar - ja tack

Lördag, tidig morgon klockan 05 tog vi - Anna, Amanda och jag – en taxi ner till Down town för att sätta oss på en buss mot Dar es Salaam, Tanzania. Efter otrooligt krånglig gränsövergång (då man går av bussen för att vandra över gränsen och på vägen fixa med alla immigrationpapers) och en relativt smärtfri bussresa både på asfalt och bumb&skumb-grus passager (tanzanianskavägar verkade dock mer underhållna än de kenyanska) förbi både Arusha och Moshi kom vi tillslut 18 timmar senare fram till hamnstaden. Vi tog in på ett skabb-hostel och åkte morgonen därpå med en snabb färja över till Stonetown och Zanzibar. Tyvärr regnade det så vi skippade att utforska den annars så omtalade staden och åkte istället direkt till norra ön, till en strand som heter Nungwi och där Axel, Daniel och Claes redan höll till.

Vi bodde på ett fint hotell med halv pension. Till frukost var det ingen buffé som vi hade hoppats, utan man fick in en meny med tre s.k. plates. En frukttallrik, en med olika äggkonstellationer och en bakery plate. Problemet var bara att om man på ägg-tallriken valde French toast som är gjort utav ägg OCH toast, då hade man redan förbrukat sin bakery del. Lite skrattretande.

Annars var det underbart. Vi bodde precis vid havet, med hängmattor och andra softa chillplatser all over. Bao-spelet, liknande kallaha fast roligare, användes flitigt. Om dagarna gick vi till en fin strand en bit bort och dyrkade solen. Nästan alla dagar var det fint väder, och då det regnade var det ändå varmt som i en bastu. Middagarna varierade vi på ett antal olika restauranter, gott och billigt var det också - ett rejält mål mat för under 60 kronor.

Sista dagen hyrde vi mopeder, eller lättviktsmotorcyklar och åkte till en megafin strand på östra Zanzibar. Först var vi tvungna att ta oss igenom x antal poliskontroller, ett där vi skulle skaffa licence. I dessa poliser tuttade vi i att vi i Sverige inte behöver körkort för moppe och motorcykel och därför inte hade något, när vi i själva verket glömt allt som heter id och körkort. (lugn mamma, alla hade körkort utom jag, och jag satt bakpå och njöt, bara.) De sa att vi inte behövde betala för att få små skrivmaskinsskrivna papperslappar som kallades licence, utan tyckte att vi skulle ge honom pengar, men då som bistånd, väldigt diskret. Nästa polischeck visade det sig att poliserna innan skrivit på körkortsbevisen att vi bara fick köra i Nungwi, norra delen. En häftig diskussion utbröt och tillslut ville han ha betalt 10000 TZS (~60 kr) för att ge oss rådet att vi vid följande poliskontroller bara skulle prata svenska, inte ett ord som antydde att vi kunde engelska. Då skulle det bli enklare. Jahaja. Nedrans korrumperade land. Naturen vi sedan åkte igenom var sjuk, påminnde om en babar-djungel. Vi hamnade på den där fantastiska stranden och mådde bra. På kvällen tog vi oss hemmåt och hamnade på en bar där vi dansade galet för att sedan fara hem och hänga på verandan.

Morgonen därpå nalkades hemfärd. Tack och lov skulle vi flyga hem till Nairobi. Ännu mera tack och lov för det, då jag vaknade kallsvettig och inte på topp. Amanda och jag gick upp till frukosten och jag fick i mig en halv vatten melon och vatten. Sedan gick jag och la mig och började frossa, svettas, frysa, yra, ont precis överallt osv. Oro över Malaria eller andra subtropiska sjukdomar gjorde det hela värre, då jag också var rädd. Flygresan var HEMSK. Under mellanlandningen i Mombasa (deras fantastiska system med att man måste gå ut ur planet, checka om alla väskor och gå igenom alla immigration papper för hundratredje gången) fick jag åka wheelchair. Först fick jag heller inte boarda planet, så då var jag tvungen att besöka en läkare som baddade mig med en smutsig trasa och gav mig två knallrosa och ett dussin röd-gula läskiga piller som hon propsade på att jag skulle ta i hennes närvaro så hon såg att jag fick i mig dem. Tyvärr fanns inget vatten så vi var verkligen tvungna att vänta med att ta dem först på planet. Naturligtvis tog jag dem inte. Väl i Nairobi åkte vi in till sjukhuset och det visade sig vara ingenting, någon bakterie i magen vill jag minnas. Amanda var guld. Lionie (boarding-förälder) var också hon guld. Och Wille kom efter ett tag och var också han guld. Amanda och jag for hem till Willes och hängde där tills jag blev frisk. Amanda åkte hem på söndag kväll, och det är tomt. Men fint som snus att hon kom hit. Trots snörpligt slut var resan fin, Zanzibar vackert och energin påfylld.

/M