[äna-pepe-ta]

på bilderna; soluppgång över Mount Kenya, morgonmåne på bustaket, fotboll på barnhemmet.

Jag bor i Nairobi. En stad som delar på en internetkabelbredd lika stor som endast lilla Södermanlands . Då får man räkna med att internet helt plötsligt är gone på obestämd framtid. Obestämd-framtids-slut råkade vara idag. ASANTE!

I fredags packade jag min lila backpacker ryggsäck från 90-talet med allt som kan tänkas behövas en helg i bushen. Skolbussarna körde oss upp till Nanyuki på en teambuilding helg. I små tält bodde vi vid foten av Mount Kenya. Mitt i vilda bushen. Galenskapigt mysigt! Eveline och Hanna agerade tältkompanjoner. Sjukt bra I say! Skolan hade med sig våra kockerskor som lagade sagolikt god mat! Grillat kött, majskolvar, garlic-chili-bread, baked potatoes, pineapple-salad och massa annat mumma! Kockerskorna hade dessutom aldrig varit längre hemifrån än till Nanyuki, som är 4 timmars färd från Nairobi på en faktiskt fin asfaltsväg. Ganska sjukt!

På dagarna blev vi uppdelade i tre olika grupper, att utföra tre olika aktiviteter. Först av allt åkte min grupp till ett barnhem, lett av father Rafael. En man som en gång växt upp som föräldralös och som genom goda människor som gav honom en utbildning fick chans att åka till USA och plugga. Han återvände och ville ge andra barn samma möjlighet. ”Because I’ve been there, I know how it is and I want to give them same opportunities”. Våra huvuduppgifter var att 1, måla fönsterkarmar i indigoblått och till hjälp hade vi små spretiga penslar och en burk med färg. Att förarbeta med sandpapper och maskeringstejp var lika troligt som att hitta växande äpplen i ett blåbärsris. Typ. Och 2, att leka med barnen. Skolan hade för tillfället lov, så de barn med hem var på lov. Medan de hem-/föräldralösa var kvar.

Vi spelade fotboll med pojkarna på en fotbollsplan som snarare var ett stenbrott. Med flickorna lektes det hundratre olika lekar med klappramsor och sånger. Vi sjöng och de sjöng och berättade.

Många hade drömmar. De drömde. Och ville något. Det var SÅ FINT!

Timothy, min guldgubbe, han drömde om att få flyga och bli pilot. Hela grejen var rörande, och jag är glad att jag får vara med om så mycket sådant här. För det stillar samvetet. Jättehemskt att säga, men jag tror det är så. För då känner man att man bidrar på sitt lilla vis. Och upplever man möten liksom dessa, med fantastiska barn som dem. Så tänker man till lite extra. Ett tag. Sedan går man tillbaka till sin gamla vanliga välfärd. Och därför är det så äckligt nyttigt för en att bli reminded, om och om igen. DET är jag glad för! Att jag har den möjligheten här!

Andra aktiviteten som vi skulle på var teambuildning övingar. Ganska snarlika de man brukar köra i Sverige. Det var roligt, men inte mer. Tredje var Bush-walk. Vi gick med Francís, en moderniserad masaj, ut i bushen för motsv. skogs hyffs&vett. Vi fick lära oss vilka träd och buskar som var ätbara och farliga. Några blad man kunde använda som deo för både fötter och armhålor, rötter och rotsaft till mediciner, grenar till tandborstar och toothache-botemedel. Myter och sägner och att skjuta med pilbåge. Elda ed elefantbajs osv. Han varnade oss konstant för de elefanter som höll till i närheten men tyvärr stötte vi inte på någon. Hursom, jag tyckte om det

Om nätterna var det lägereld och tält-chillning. Vi klättrade upp på ett av busstaken och kikade på stjärnhimlen och den otrooligt lysande fullmånen. Not that bad!

Sista morgonen gick vi upp vid sex och satte oss återigen på busstaket. Att sedan höra sickadorna, beundra den v a c k r a naturen och se solen gå upp och belysa Mount Kenyas topp är nog bland det snyggaste jag sett och upplevt.

Väl hemma på söndagskvällen knäckte jag dessutom för första gången i mitt liv en RUBIKS KUB. Med bara lite hanna-hjälp. Gillar helgen skarpt, trots toaletter som man hämtade vatten ur en halvuttorkad å, för att hälla i toan och ens kunna spola. Så kallade safari duschar ( iochförsig stört smart uppfinning ) och rökluktandekläder. Så gillar jag den fortfarande. Sweet var ordet. Sweet Sweet Sweet!